Det är mörkt och jag kryper ner under två täcken. Det som var ditt. Och mitt. Det första omfamnar min nakenhet. Smeker sig tätt, tätt inpå. Det andra är lätt att kasta av. Som du vet. Alla kuddar avskärmar mig från världen. Från kylan i graderna du sänkt. Huttrar och drar din doft tätare omkring. Andas och minns. Sörjer och växer. Har varit för sårbar, älskat dig för mycket. Det räcker nu. Jag ska klara mig själv. Nu. Och sen.

Gråter inte längre. I femton minus blir tårar ändå bara till genomträngande istappar och du ska inte skada mig mer. Inte längre såra. Mitt hjärta måste läka. Allt som luktar som dig ska jag stå ut med. Alla ord och platser ska få en annan innebörd. Korten har jag raderat och Götgatan ska målas i andra färger. Med mina penseldrag. För jag ska klara mig själv. Nu. Och sen.

Och när jag snubblar, när jag faller för mina egna tankar. Då ska jag resa mig igen. Själv. Inte in i en famn som bara tar. För jag kan andas, ska bara minnas hur. Och skrattade det gjorde jag någon gång innan dig. Jag tvättar av mig dagen. Mascaran som aldrig ska rinna mer. Torkar ansiktet på de två handdukarna, minns inte längre vilken som var din så för säkerhetsskull fläckar jag båda. Det gör inget, du är inte helig längre. För jag ska klara mig själv. Nu. Och sen.



"If this is communication I disconnect. I've seen you, I know you but I don't know how to connect, so I disconnect."