Min måne kastar en skugga
vid sidan om silverfärgat ljus,



aldrig är du så osynlig
som när du står närmast ljuset

gömd av silvret


Om själva ensamheten har ett ljud,
så ringer det i natten

och vandrar;

över vidder som aldrig glömmer,
genom skogar som inte står stilla,

utan vandrar i hundraårig hastighet,

så långsamt att ditt ouppmärksamma jag,
aldrig skönjer deras rörelser



Om ljudet av ensamhet är vinden;
om ljudet av ensamhet är vargen,


så minns;


att du inte är vinden,
att du inte är vargen,


att din plats aldrig kan bli,
känslan av månens skugga och


att hon alltid älskar dig, hon vars ständiga partiklar,
för tillfället är du,
hon älskar dig för att
du är en del av henne,

och återigen kommer du att bli
förenad med din sanna moder