Jag satt och drack kaffe tillsammans med några av mina kurskamrater. Vi pratade om barn och deras roll i vårt liv och hur mycket man kan älska sitt barn. En kollega frågade om hur vi män kan veta om våra barn egentligen är våra biologiska barn?

Min första tanke var att om det egentligen spelar någon roll? Mitt svar var att jag faktiskt tillämpar i det fallet Dalai Lamas lära om att man tar en viss distans från sin egen familj/barn för att kunna älska alla barn i världen. Om man enbart älskar sina barn då är det någon form familjenarcissism som råder. Jag älskar alla barn i världen men jag har fått ansvar för de barn som kallas mina barn. Jag kan inte ta hand om alla barn i världen fastän jag verkligen vill. Men jag kan ta ansvar för de barn som jag fått chansen att blir ansvarig för. Att de är mina biologiska barn eller inte spelar faktiskt inte någon roll. Som president Obama uttryckte med eftertanke i en av sina senaste tal: "Att man gör en kvinna med barn gör inte att man är far till barnet. Far blir man genom uppfostran och genom att ta sitt ansvar för barnet.” Notera att jag diskuterar detta ämne utifrån den etiska synvinkeln och inte utifrån den juridiska och biologiska.

Utifrån den biologiska ståndpunkten är det oerhört viktigt att man vet vem den biologiska fadern är eftersom man kan planera för den framtida vården och upptäcka de ärftliga sjukdomarna och förhoppningsvis förebygga uppkomsten av dem. Utifrån den juridiska synpunkten är det också viktigt att man vet vem den biologiska fadern är för att man ska komma upp med en ekonomisk plan som kan skydda barnet till en viss del.

Men allt detta gör inte en man till en far.