Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
en liten utmaning mig och Shininkagemusha emellan... temat var oknytt och övernaturliga väsen. lyckades jag?


Berlocken

Hon kanske inte skulle ställa ut kakor och mjölk längre.

De små oknytten i skogen utanför hade skrämt upp hästarna igen, det visste hon säkert. Hon bestämde sig för att sluta ge dem någonting för den lilla, nästan obefintliga hjälp som de gett henne med gården sedan hennes make gått bort, eftersom de ändå bara verkade hitta på hyss. Hon tog in kakorna hon ställt ut, och lade märke till att det bara fanns en kvar av det tiotal hon lagt ut. Hon skakade uppgivet på huvudet och hoppades att det var något djur som haft vägarna förbi som hade ätit av kakorna och inte de små oknytten.

Ute i skogen glittrade granbarren, blåbärsriset stod brunt och obefruktat, ljungen hade blivit brun och torr. Hon vandrade mot sjön som låg några hundra meter från gården, och satte sig på klippan som ledde ut i vattnet. Vattenytan var obruten, som om sjön var förseglad, skyddad från omvärlden. Det var som om hon inkräktade på förbjudet område, där hon satt, men hon kände sig tryggare än någonsin.

Att bo som ensam kvinna var inte lätt, men det gick precis. Hon hade ingen karriär, hade gift sig efter skolan och flyttat ut till gården som hennes make hade ägt. Nu ägde hon den, och hon var väldigt ensam. De hade inte fått några barn, trots tt de hade försökt, och hon skyllde allt ont på skogstomtarna som hittade på hyss i huset. De skrämde de två stackars hästarna, så att det knappt gick att rida dem längre, de gjorde att veden förmultnade, de gjorde att hon inte kunde sova. Spöket av hennes make gick igen i huset och hon såg honom ibland, sittandes vid köksbordet som om ingenting hade hänt.

Sjön glittrade i månljuset, och hon kände sig så otrygg, så ensam, att inte ens skogsrået kunde locka henne bort. Hon visste inte hur hon skulle klara av gården på egen hand, speciellt inte med de problem hon hade, som hon skyllde ifrån sig på skogstomtarna och oknytten i skogen. Det var säkerligen hennes eget fel att ingenting fungerade, tänkte hon där hon satt, men att bli lämnad ensam så plötsligt gjorde henne handlingsförlamad, handikappad, ensam. Och spöket av hennes make hjälpte inte. Hur skulle hon kunna sälja gården om han dök upp under en visning? Tänk om han inte ville att gården skulle bli såld? Vad skulle hon göra då?

Någonstans i sjön rörde sig någonting, och hon gissade att det var en gädda, men kunde inte vara säker. I denna gränsvärld av oknytt och verklighet, fanns det något som var säkert, sant?

Och där var hon, den glittrande uppenbarelsen.

Den steg ur sjön och gled fram över dess yta.

Hon hade sett uppenbarelsen tidigare, hade pratat med den och den hade alltid lyssnat. Men idag visste hon inte om hon ville prata, om det var rätt natt för djupa konversationer, om det var rätt natt för någonting alls.

Uppenbarelsen slog sig ner vid vattenbrynet och såg på henne med lysande ögon. Den – hon – verkade upprörd, ledsen, men hon orkade inte fråga varför. Hon såg ner på varelsen, skakade på huvudet och insåg att hon grät.

Hon torkade sig om ögonen på tröjärmen och drog in luft genom näsan för att rensa den från snoret som hotade att rinna, liksom tårarna rann nerför hennes kinder. Det var en stilla gråt, tyst och stillsam, men så fylld av mening att hon kände det som om hon skulle gå sönder. Uppenbarelsen satt tyst och studerade henne med lysande ögon, som om den visste vad gråten innebar, som om den visste precis allting och ingenting alls.

Det är oknytten, började hon försiktigt, och berättade sin berättelse som hon gjort så många gånger innan, och uppenbarelsen lyssnade på hennes hackiga fraser, hennes brutna ord, och nickade med jämna mellanrum. De satt så länge, och hon grät genom orden, och orden kom genom gråten, och hon kunde inte mer än att fortsätta prata för att hindra att gråten blev allt för våldsam.

Och hästarna, fortsatte hon, och hennes historia fortsatte att komma, ord för ord, trasig och ensam, som hon själv kände sig. När hon var klar höll uppenbarelsen ut en skinande hand åt henne och som så många gånger innan tänkte hon neka den, men just i natt tog hon handen och blev dragen ut i det iskalla vattnet. När vattnet nådde henne till midjan frös hon så hon skakade och hennes tänder hackade, men varelsen fortsatte att dra i henne, och hon fortsatte att följa, inte rädd för att drunkna, inte rädd för någonting alls.

Hon gick på botten av sjön, och kunde av någon anledning andas under vattnet. Och nu hörde hon uppenbarelsen tala till henne på ett språk hon inte förstod. Men det gjorde ingenting. Att inte vara ensam var det som var viktigt, och hon var inte ensam. Hon såg fiskar i månskenet, såg hur de rörde sig som i en stilla dans, och det värmde hennes nerkylda hjärta.

Varlesen pekade mot en underjordisk grotta och hon ville säga nej, men inga ord kom och hon fortsatte framåt, genom det iskalla vattnet, mot grottans öppning. Där inne fanns allehanda skatter, samlade genom åren. Saker som folk tappat i vattnet, kanske slängt dit; ölburkar, halsband, skedar. Allt som glittrar är guld, tänkte hon, och såg sig omkring. Var det här varelsens hem? Hon undrade i sitt stilla sinne om så var fallet när varelsen drog henne längre in i grottan. Den visade på ett hals-smycke och hon tog det i sina händer och öppnade berlocken, och där var hon, och han, och de var tillsammans. Och hon kunde inte vara lyckligare än då, att se sig själv med sin trolovade och make, på ett sådant underligt ställe.

Hon skulle just till att tacka varelsen för att den visat henne detta när hon rycktes bakåt.

Hon vaknade kallsvettig i sin alldeles för stora säng, och kände hur hennes nattlinne klibbade fast vid hennes hud. I hörnet satt ett litet oknytt, en ful liten sak, och stirrade på henne med klotrunda ögon. Hon stirrade tillbaka, såg på dess fula lilla tryne till ansikte, och skakade långsamt på huvudet. Det lilla oknyttet fnös till och försvann in i tomma intet.

Så var hon ensam igen.

Hon saknade sjön, dess grotta och den underbara känslan av helhet som hon känt där, med berlocken i sina händer.

Hon saknade tryggheten hon känt, och hon berättade det för spöket som satt på sängkanten och försökte röra vid henne.

Spöket verkade inte lyssna, men det gjorde henne ingenting. Hon pratade på om grottan och berlocken, och såg ut genom fönstret medan hon talade. Utanför var gryningen på gång; solens strålar letade sig över grantopparna, försökte värma den kalla världen som natten flytt ifrån.

Hon reste sig ur sängen och spöket följde efter henne, som en hund efter sin matte, och hon gick till köket för att koka kaffe. Men hon stannade i dörren, storögd och fylld av sorg.

Där, på köksbordet, låg berlocken.

Hon skakade till, kraftigt, som om hon fått en elektrisk stöt, en rysning gick genom kroppen på henne.

Men berlocken låg kvar.

Och just som hon skulle sträcka sig efter den försvann den in i tomma intet.

Och hon var ensam kvar.




Prosa (Novell) av Linn Korpsång
Läst 114 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-01-10 13:03



Bookmark and Share


  Shininkagemusha
I like. Jag filar på min fortfarande, och återkommer. :)
2010-01-10
  > Nästa text
< Föregående

Linn Korpsång
Linn Korpsång