Luften går inte in och handen runt halsen spricker.
Något väsentligt ord, några igenkända människor.
Kippandes efter andan och ett val slår till.
Det omöjligt plågsamma ställs mot väggen.
Medan kärleken bultar under min trasiga själ.
Tidvattnet slår in men ändå, inget ord som når fram.
Talan är döv, bokstäver blir mina handrörelser,
Mot fruktan, mot luft.
En hycklare eller en vilsen hundvalp,
Finns i oss alla, finns i mig.
Svarta nagellack formar ord på en immig vindruta i detta sorgsna land.
Som luft, likt luft förblir skriften.
Jag är fortfarande oförmögen till meningar.
Förlåt mitt sätt, det barnsliga viset,
Som livet ser ut ur min ögonvrå.
Denna synd som påverkat dig och mig skedde för längesedan,
Vid havet, vid midnattens ungdom.
En sommartid lurade mig, du vintertid förfrös mig,
Den vår tid vi träffades skulle förändra allt.
Skönhet skulle bli gestaltad,
Jag, få ett efternamn.
Men detta hemska, förtärande val,
Som av mitt egna verk har uppkommit.
Fly! Jag tänker fly, med fåglarna mot väst!
Men jag finner inga vingar,
Mina ögon sluts till en medvetslös linje, en egoistisk självklarhet
Kommer du och alla andra minnas mig efter hundra år
Då mina muskler har förtärts, då huden har sjunkit in till ben
Och har blivit ett skelett under jorden, är inte sannolikt.
Jag gick på den smala linan och korsade skärselden,
Jag bedrog och sprang åt fel riktning
Mitt liv, min kärlek, jag tog dig förgäves.