När trashanken har ställt sig för att pissa
vid kajkanten när isen lagt sig tät
så målar han en tavla - som ett nät
av gula penseldrag, och man kan gissa

att natten frusit sorg för den som grät
i skymningstimmans blåa isfernissa
där döden viskat tröstens ord för vissa
som stadens mänsklighet så lätt förgät

Men tavlan talar värme öst ur smärta
som lever där en kvinna ger sin kropp
för flykten av ett andetag i rus

ett liv där varje dag är målad svärta
och andras armod vänds till eget hopp
i tavlan målad gul i stadens ljus