En liten del av dig finns ännu kvar. Som en smaklök på min tunga förnimmer jag dig när jag sväljer. Får kväljningar varje gång. Minns. Du är den sista tåren som vilar i min ögonvrå. Men jag gråter inte mer. Låter dig gå i ide där.

Tycker om att du stör.

Tvättar mina lakan om och om igen i 60 grader. Torktumlar och manglar. Lukten av dig finns alltid kvar. Sedan våra utsöndringar blandades kan jag inte längre särskilja min egen doft. Blir hög av sköljmedlet och drömmer drogad av din hud.

Du lärde mig att dö, jag att återuppstå.

Har slutat dammsuga upp varenda gruskorn du lämnat i min säng, vrider mig över dem. Känner varje sten riva sönder kotorna du smekt. Du kliar. Inifrån. Som skabb. Peelar min kropp i vatten som skållar. Du är fast djupt ner i någon underhud. I fettvävnaden som äcklar.

Då slipper jag älska dig mer.

Du värker som reumatism. Men jag kan hantera smärtan nu. Lever med den och står ut med minnet av dig. Inget dämpande preparat som dimmar mina tankar. Flyr inte längre till främmande famnar. Blir trygg i min egen nu.

Behöver inte sakna din.

Odlar mina vingar. De du trasade. Låter dem värka fram, du värker ut ur mig. Snart flyger jag över Fatbursparken. Högt över. Då syns du inte mer.

Snart.