säkerligen ett misstag

men idag
är den på min sida
idag

och min psykolog tjatar alltid
om att man ska leva i nuet
idag

psykologen, ja
om hon visste ens hälften...

då tror jag nog att hon
skulle hålla käften

kallar MIG för massa bokstäver
för att HON såg en fjäril
där det klart och tydligt var en pistol
i en blodpöl

men jag andas
ännu
eller hur

och det verkar ju vara
det viktigaste

att andas

i kvadrater

räknar till tio
efter tio
efter tio

ett konstant räknande
har kort stubin

lurar alla
som en mäklare
att jag är lugn och sansad

men under mitt pansar
bubblar hatet
frustrationen

när jag ansar
mitt skinn
syns demonen

när jag andas
syns alla såren

OCH
alla svaga sidor
brister

biter sig fast
därinne
som klister

klumpar i hals och mage
och hjärnan
känns som ett vakuum

en irriterande sticka
under nageln

en molande sveda
i andetagen

kippar efter luften
men jag andas fortfarande

i kvadrat

och räknar
grubblar
ältar
tänker
sysselsätter min hjärna
med matematiska problem

hur jävla långt är det
till en stjärna?

och hur fan klyver
man en atomkärna?

hur flyter
vatten?

och vart fan är skatten
vid regnbågens slut?

jag tror inte på det där
men jag andas
ut

jag andas
just därför

vettskrämd
för vad som väntar

på andra
sidan...

det är det
som får mig att fortsätta
dra in luften

fast jag för länge sen
har tappat lusten

måste andas

i fyrkanter

i sisådär 50
år till

fast jag egentligen
inte vill

ut och in
ut och in
ut och in



och ut...