Fiskskinnsmånglarna tryckte sig mot väggarna, horder av babianfösare gapade i gränderna. Från petuniafyllda fönster stack slynorna ut sina skäggiga hakor, glodde som lama ugglor och satte levertranen i halsen så att man kunde höra rasslet av fallande katetrar. Paradorkesterns flåshålsblåsare glänste ikapp med de insmörade instrumenten, fäderna pryglade stolt sina nakenhundar i sambatakt med finrottingen och gned omsorgsfullt de blossande skinnen med kaktus och vinäger.

Någon drömde om att ta semester, åka till bergen och leva på mögel och gamla minnen, han blev genast inlåst i madame Egalités krypta av plysch. Såna kan inte gå lösa, mässade träckmästarna under sina uringula kåpor, inte gå lösa. Gatorna rensades från nattens övningar, vinspyorna samlades i tunnor till festivalen – inget fick förfaras – flaskorna kastade man i havet, ingen ville att skimrandet skulle upphöra.

Torget var fullt, doften av förväntan låg varm och trygg som en orakad armhåla över massan. Kaftaner och byxor klibbade, borgmästarens flint kastade solkatter mot väster. Barnen mutades med svål och mönja och de stannade till i sin vilda framfart bland feta lår och svettiga rövar för att sedan ta ny fart och vältra sig bland svinen i den svalkande leran.

Så ljöd basunen, den andades ut sin spritmättade ton bland de rättrogna. En anemisk sodomit från Mexico hade kommit för att läsa välsignelsen, hans skinkor hängde som påsar på låren, byxorna bågnade under tyngden av löst skinn när han darrande närmade sig talarstolen. Ingen hörde vad han sa, i själva verket var ljuden som kom ur hans strupe rytmiska uppstötningar, sura av svavel och klor. Han höll sitt enda finger mot den gyllene himlen, han pekade styvt mot svärmen av ollonborrar som svepte in över torgets mitt. De samlade sig, klädde av sig sina glansiga överdragsoveraller och framförde sedan sin inrepeterade luftcirkus med tysk precision, ackompanjerade av klostrets kastrater.

Alla stod förundrade: cirkusdvärgarna, mjölnaren, korrumptionsministriet i sina västar av fladdermus, hororna, mödrarna med sina hårda nävar, de klumpfotade och de klenförståndiga. Borrarna dansade genom kvällen, förblindade församlingen med sin sträva tango och sin rappa quickstep. Lidelsen var stor, den sanna passionen mättade luften.

Föreställningen varade en timme, och följdes av en lång och högtidlig tystnad.

Sedan kom konvulsionerna. Folkmassan darrade sammanbitet, kallsvetten rann längs hudveck och mynningar, luften vibrerade med dem. Någonstans växte en ordlös lycka, en svidande, svalkande svulst naglade sig fast i ryggrader och lymfkärl. Barnen stod stilla och höll hårt i varandras öronvaxade händer. Så spred sig de stumma applåderna som syfilis i solnedgången, den dövblinda slaktaren låg ihopkurad på marken och grät tårlöst och bittert av frustration.

Ensemblen radade upp sig, bugade sig stramt och flög sedan iväg i formation.

Det var över.