samma människor som går i samma fotspår

det har sagts att

du kan leda boskapen till krogen, men dricker det gör de frivilligt

och det känns som att tristessen äter upp mig inifrån

mitt öppna sår kan ingen se

men det är infekterat

jag försöker rengöra det med alkohol

som brukligt är

och tiden går och går, men jag kommer liksom ingenvart

det känns som ett rullband rakt mot solen

och fåren där ute hoppar på och smörjer in sig med solkräm

jag börjar bli som dem, och jag kämpar knappt emot längre

sällar mig till ledet

går i samma trötta fotspår

men vem vet vad lycka är och meningen med allt

tankarna leder ingenstans

outrönliga labyrinter uppbyggda av åratals mentala spärrar

det spelar ingen roll om jag håller mig inom eller utanför

boxen

i mitt inre är jag fortfarande utanför

som att stå på trottoaren en regnig dag

och titta in genom fönstret till mitt eget liv

det liksom passerar revy

jag är inte ens statist, än mindre lead actor

monotona skuggrörelser

är allt som frambringas mot husväggen

i skenet av mitt inres eld