Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Existensiellt så det knakar om det! Men ibland är mänskan liten och rädd!


Blotta själen.

Blotta själen.

Var det verkligen meningen att jag skulle komma till jorden?
Till detta livet?
Jag hör ju inte hemma någonstans, jag känner detta starkt.
Lära sig leva livet på livets villkor.
Men är jag verkligen rustad för det?
För varje dag som går känner jag hur skör jag är.
Innerst inne .
Bakom allt pansar av förträngd gråt.
Längst inne i mig vågar jag leva ut min ångest.
Där vågar jag erkänna att jag är rädd.
Väldigt rädd.
Ett samhälle som försöker sparka undan stolen för mig.
Jag balanserar fortfarande på stolskanten.
Där på den kanten sitter jag i min egen tankevärld
Och undrar över varför jag inte tycks höra hemma någonstans.
I livet och i samhället.

Mörtsal 16 januari 2010





Fri vers av Linda Åberg-Luthman
Läst 443 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-01-16 10:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Linda Åberg-Luthman
Linda Åberg-Luthman