Mitt hjärta

så ensamt

Den där känslan av melankoli

som inte

vill

släppa taget.

Blir så trött.

Är det vintern?

Är det det faktum att min dotter inte vill veta av mig

inte vill förlåta mig

för att jag inte

ställer upp?

Eller är det för att det där med att finna en kärlek som kan

och vill 

och orkar

och vågar

är så svårt?

Eller att våga vara den

våga finna den

våga ta emot den?

Hur ska jag kunna våga vilja välja livet?

Det besvärliga

motsträviga

krävande

givande

Livet?

Är så lat

Hur ska jag våga ta det förbaskade steget

om och om igen?

Börja om

försöka

uppmuntra mig

säga: "Nu var du duktig och modig A,

det där gjorde du bra! Kom ihåg att du är unik

och oändligt värdefull!

Ingen är som du

du behövs

precis som du är

Bara du kan fylla den plats som du har."

Så fyll den!

Våga vara den du är

för ingen annan kan det!