Nu slocknar ögonen
Nu lossnar mina tänder
Nu vissnar mina händer
Nu är allt vått igen.

Nu mörknar dag och rum
Nu väser alla skuggor
Nu växer alla tuggor
I munnen, stram och stum.

Men jag är stark. Mig rubbar ingen.
Jag kan ta de vassa stingen.
Jag är sten och varg.
Så har världen sett mig.
Därför har den gett mig
av sin bävan och beundran
så det väckte nog förundran
om de anade hur karg
vinden viner över tundran.

Nu faller snö och regn
Nu faller breda axlar
Nu faller liten pojke utan vantar

Nu trötta fötter orka inte mer
Nu sätta mig på långa stigen ner
Nu sjunka lam och vänta tills du kommer

om detta är din väg





© Anders Bek 2005