Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Obruten

jag är en del av ditt innersta,
innersta mest innerliga hudlager
jag bor i dina döda hudceller
och de växer inåt
jag växer upp, men så jävla långsamt och jag är
så lat

det tar sin tid att vänta på att tiden ska gå och
åren att sätta sig i självaste den mänskliga mekanismen
jag tar mig tid att se efter innan jag tar klivet
från dig med den trygga borgen,
dig med
din kropp som borg

förutfattad utan orsak
missbedömd inifrån, som hudcellerna för nej
jag har inte glömt dem än
jag bor här än
detta, mitt löfte om att aldrig lossna
min försäkran att jag alltid
kommer tynga ner dig med min obrukbara massa

förlust av band och samband finns inte
i min värld
det enda som bryts är min förståelse av dem
det enda som skyr mig är logiken
i praktiken
bakom fysiken
den där som gör mig halvt handlingsförlamad
för att tankarna avrättar den, gång på gång

vid den kanten utan kant, vid det konstaterandet
lämnar jag dig att alltid sitta fast i mig
som du gjort fram tills nu, ingen fara
det fungerar
om inte bra så likt förbannat ändå
som att grundlagar och naturlagar alla
glömmer något lika uppenbart

banden här, banden av
celler
som flagnar och rullas av i reningen
de byggs upp igen efter varje förtäring
urladdning efter urladdning
urlakning och jag kommer ta slut på dig till slut
efter allt det, allt jag gör mot din borg
allt du gör mot mina teorier
finns det en kedja, obruten











Fri vers (Fri form) av Människa
Läst 252 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-01-25 23:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Människa
Människa