Morfar kommer för att hämta på dagis. Den lilla treochetthalvtåringen avslutar just sitt eftermidddagsmellanmål. Mumsar äpplebitar. Dricker mjölk.

Ser ganska pigg och glad ut.
"Hej, morfar!"
Morfar slår sig ner vid bordet.
Säger: "Hej, Iris, hur har du haft det idag?"

Han väntar sig som vanligt ett svar som "bra!"
Men flickan lutar huvudet i händerna, med armbågar stöttade i bordet, något sänkt huvud, men ändå med blicken genom lugg mot sin morfar.

"Idag har det varit den värsta dagen i mitt liv!"
Suck!
"Det är Mellvin som är dum!"

Morfar blir ju lite sorgsen vid detta besked men har samtidigt svårt att hålla styr på anletsdragen inför detta yttrande av det lilla dagisbarnet.
"Den värsta dagen" i treochetthalvtåringens liv!
Och då skall vi veta, att hon redan har lidit mycket i detta sitt korta liv. Hon sitter med slangar genom näsan och får syrgas från en tub. Hennes lungor är allvarligt defekta från födseln.
Så värstingdagar i sitt liv har hon redan haft med blodprovstagningar, nedsövningar för sondering av lungorna, sjukhusvistelser och slangar i näsan natt och dag.
Men alltså nu den allra värsta dagen. Här på dagis.

"Jaså, Mellvin är dum, säger du. Vad gör han?"
"Han säger saker!" och nu gnistrar lillflickeblicken.

"Har du talat med fröknarna om detta?" frågar morfar.
Han får en huvudskakning till svar.
"Vill du att jag skall tala med dom, Iris?"
Ny huvudskakning med fjärrskådande blick.

Fast tio sekunder senare kommer:
"Nej! Nu åker vi hem, morfar. Du måste krocka sådär med vagnen som vi brukar!"

Vi går till farstun. Vinterkläder kommer på. Morfar tar syrgastuben i en påse på ryggen och flickan kommer ner i sin vagn (hem orkar hon inte gå). Vi kör iväg och morfar springer så gott han kan.

"Glöm inte att krocka, morfar!" ropar flickan lycklig.
"Krocka!"