Jag ligger ensam i min säng.
Jag känner hur mörkret sluter sig kring mig.
Likt jättelika händer kväver den mig med sin ensamhet.
Varför blev det så här?
Varför hittar alla en vän att ha när mörkret kommer utom jag?
Varför får inte jag känna någon annans närhet i detta mörker?

Mörker.
Detta mörker som nu omsluter mig i rummet.
Detta mörker som hånskrattar åt mig i min ensamhet.
Detta mörker som jag aldrig kan fly ifrån.
Likt en skugga följer den mig vart jag än går.
Likt en ovälkommen gäst kommer den och knackar på när jag som minst behöver den.
Jag tänker att jag aldrig kommer att bli fri från det.
Aldrig kunna känna känslan av närhet.
Aldrig kunna känna någons hand som stryker min kind.
Aldrig få allt det här jag drömmer om.

Helt plötsligt öppnas en lucka i mitt mörker.
En röst säger.
"Hej är det ledigt här."
Ljuset som träffar mig bländar mig.
Som ett litet barn efter en alldeles för lång sömn.
Som en vandrare som vandrat i mörkret för länge.
Jag blundar och pustar ut.
Jag hittade till slut ljus.
Jag har äntligen hittat hem.