Orden piskar mina hörselgångar som vasst hagel mot en fönsterruta.
Från de varmaste mjuka till iskall kyla på nolltid.
I mitt inre tappar jag hela balansen och faller handlöst.
När jag önskar jag kunde stå rak och stolt, där faller jag mot golvet av sten och blir liggande i tysta tårar.
Tårarna av att jag vet. Jag vet att jag har alla fel. Impulsiviteten ökade med sorgen och smärtan av ett förflutet som gått förbi. Mina impulser blev svarta när jag dog i musikens tysta rum.
Min smärta. Mitt fel.
Vad hände med alla orden?
Alla mina ord försvann. Jag vart allt det jag hatade som mest att vara. Jag ramlade runt bland otrygga stenar och försökte ta mig upp mot den kluckande vattenytan.
Jag blev den jag aldrig ville bli. Den blir jag aldrig mer.
Jag blev den som gjorde allt för att skrämma kärleken på flykten, för jag visste inom mig, att jag inte var värd att älskas. Jag skulle förbli en sida i din dagbok, där du kom att vända blad innan jag hann lita på att kärleken fanns.
Men den fanns. Jag gjorde allt, för att den skulle visa, att den inte kunde stå ut.
Jag tog död på allt fint, allt vackert, allt regnbågsljus som skimrade så vackert intill mig på kudden var morgon. Jag släckte ditt ljus, för att jag var rädd att bli lämnad och sårad. Jag sårade dig med att vara allt du inte kunde stå ut med. Du skulle ju ändå lämna mig, för att ge plats åt nya sidor i din dagbok.
Min hjärna behöver biopsier. Elchocker. Hammare. Kofot. Stämjärn och såg.
När jag nu ser på mig själv, finns inget större förakt på denna jord, än det jag känner när jag ser mig i spegeln.
För kärleken i mig.
Brinner för den som lämnade mig.
Jag klarade det själv, alldeles själv. Att skrämma kärleken på flykten. Ensam. Skyldig.