Jag sitter i mitt breda fönster och tittar ut på det som sägs vara den värld jag lever i. Jag undrar hur många gånger jag har suttit här och betraktat allt genom fönstret.
Världen blir inte så skarp när jag ser allt genom rutan. Livet utanför fönstret flyter ihop om jag vinklar huvudet åt vissa håll. Det är nog rätt så gamla fönster i mitt rum.
Jag har lagt bort mobilen. Lade den under en massa papper i köket. Jag låtsas att jag inte väntar på det där smset som ska göra min dag värd att leva.
Som ska få mig att le mitt i alla förbannade tårar. Som ska få mig att släppa taget om det där över bröstet som gör att jag inte kan andas.
Men smset kommer aldrig. Tårarna avbryts inte av leende läppar, och jag släpper inte trycket över bröstet.
Jag kommer nog aldrig inse att det är jag själv som skapar min egen lycka. Jag kommer alltid tro att den är baserad på andra.

Jag sitter i min ensamhet och passar på att tycka synd om mig själv. Lars Winnerbäck sjunger ”Varning för ras” i mina högtalare, och ute är det vinter.
Jag vill att det ska bli vår nu. Så jag kan springa ut genom dörren i vita converse och andas in doften av vår. Jag är nämligen helt säker på att våren doftar.
Det gör alla årstider. Och jag har kommit fram till att man vill byta årstid när man inte känner doften av den längre. Och nu känner jag inte doften av vinter. Kylan tog mig någon gång i början av januari.
Det snöar ute, och hur mycket jag än skriker att det räcker nu så slutar det inte snöa. Ständigt denna besvikelse.