”Det går nog över."
Retrospektivt tvingas jag dock konstatera
: "Hoppsan, jag gick visst under"
igen

men min kamp fortsätter
och jag balanserar bortåt
hemåt

utan att riktigt veta vart hän

Mitt självförakt
fick oväntat sällskap
av orden
du är vacker
och jag öppnade mig
för första gången

och du satt där och lyssnade

Delvis borderline
inte fullt ut
för jag kan inte hata
förnedra
eller såra andra medvetet
i min ständiga känsla av tomhet

Två nätter
av prat
närhet
och en känsla av existens
i din närhet
och nu
175 centimeter panik
som måste bearbetas
ensam

Du sa
när du ringde
att du vet att jag aldrig
säger att jag mår dåligt
och jag tänkte
att du kan konsten att läsa
mellan raderna
och hör det som jag aldrig säger

Så nu sitter jag
och skriver fram
min värld
så som jag ser den
och jag vet
att du är med mig
i tanken
var vi än är

För vi
två idiotiska magneter
dras till varandra
och tar en massa plats
i varandras liv