30 jan 23:20

Mamma jag älskar dig...men jag orkar inte mer...

Samtalet trycks bort och sen svarar hon inte när jag ringer.
På med jackan, skorna och ut i den kalla natten. Springer alla vägar runt ån i jakt på spår...bara massa harar som skuttat...
Telefonen går varm och många underbara människor följer med ut för att leta. Polisen tar signalement och skickar ut hundpatruller...
Så inser jag att järnvägen är oroväckande nära...vänder mig om och springer åt det hållet. Paniken knuffar mig i ryggen så jag kommer fort fram.
Följer rälsen och undrar om inte benen skulle kunna springa lite fortare...så ringer polisen upp mig, en lokförare har sett henne på spåret någon kilometer bort, jag ökar tempot för att hinna innan det är försent. Ångesten kastar sig runt benen och jag faller handlöst ner i snön, frustrationen får mig upp igen och jag springer som en död vidare.
Inga spår, inga skrik, ingen dotter...
Jag möter upp resten av alla sökande, vi sprider ut oss över stan och jagar vidare...söker av järnvägen och alla farliga platser...springer till ställen där ingen annan är.
Timmarna går och tiden är emot oss...det är kallt och hon har inte så varmt på sig...poliser och goda vänner ökar tempot ännu mer...fort fort måste det gå.

Runt 3 på natten ringer polisen igen: Vi har hittat henne...hon sitter i polisbilen nu...kom till brandstationen...

Jag vet inte hur jag bar mig åt men plötsligt så är jag framme hos mitt barn, hon sitter skakandes och gråter, utanför bilen samlas alla som hjälpt till att leta, de gråter av lättnad och alla kramar om varann.

Så kommer alla tankar ifatt...att min dotter nästan blivit mos av ett tåg...det var tur att det hann stanna...och jag undrar...hur många änglar som arbetat denna natten...

Min tacksamhet mot livet och alla människor är stor just nu...och jag hoppas att alla en dag inser att man ska vara rädd om sitt liv...