Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Var bara tvungen att få ur mig det här...




En natt i kolsvart fullmånesken

 

30 jan 23:20

Mamma jag älskar dig...men jag orkar inte mer...

Samtalet trycks bort och sen svarar hon inte när jag ringer.
På med jackan, skorna och ut i den kalla natten. Springer alla vägar runt ån i jakt på spår...bara massa harar som skuttat...
Telefonen går varm och många underbara människor följer med ut för att leta. Polisen tar signalement och skickar ut hundpatruller...
Så inser jag att järnvägen är oroväckande nära...vänder mig om och springer åt det hållet. Paniken knuffar mig i ryggen så jag kommer fort fram.
Följer rälsen och undrar om inte benen skulle kunna springa lite fortare...så ringer polisen upp mig, en lokförare har sett henne på spåret någon kilometer bort, jag ökar tempot för att hinna innan det är försent. Ångesten kastar sig runt benen och jag faller handlöst ner i snön, frustrationen får mig upp igen och jag springer som en död vidare.
Inga spår, inga skrik, ingen dotter...
Jag möter upp resten av alla sökande, vi sprider ut oss över stan och jagar vidare...söker av järnvägen och alla farliga platser...springer till ställen där ingen annan är.
Timmarna går och tiden är emot oss...det är kallt och hon har inte så varmt på sig...poliser och goda vänner ökar tempot ännu mer...fort fort måste det gå.

Runt 3 på natten ringer polisen igen: Vi har hittat henne...hon sitter i polisbilen nu...kom till brandstationen...

Jag vet inte hur jag bar mig åt men plötsligt så är jag framme hos mitt barn, hon sitter skakandes och gråter, utanför bilen samlas alla som hjälpt till att leta, de gråter av lättnad och alla kramar om varann.

Så kommer alla tankar ifatt...att min dotter nästan blivit mos av ett tåg...det var tur att det hann stanna...och jag undrar...hur många änglar som arbetat denna natten...

Min tacksamhet mot livet och alla människor är stor just nu...och jag hoppas att alla en dag inser att man ska vara rädd om sitt liv...




Fri vers av Lyckohäxan Enediel
Läst 611 gånger och applåderad av 15 personer
Publicerad 2010-02-01 09:41



Bookmark and Share


  Jossie
Åh, jag gråter verkligen varje gång jag läser den.
jag var så nära att förlora en bästa vän och visste inte ens om det :/
2010-04-14

  Annette Andersson VIP
Mina tårar rinner när jag läser... Din känsla förmedlas så levande. Många nära minnen, känslor och farhågor väller fram som lava och blandas med mina tårar.
Jag hoppas att ni båda mår bättre och fått hjälp att bearbeta detta trauma. *KRAM*
2010-02-12

  erkki VIP
Som berättelse: Spännande hela vägen. Men saken tar överhand. Vi lever i en svår tid. Förutsättningarna man lever under, de är som de är. Bara att göra det bästa av situationen. Alltid. Så gott man kan. Det är en god tröst när man misslyckas, och ett mycket starkt stöd när man lyckas.
2010-02-04

  KristinaE
.. styrkan i orden når fram och in! långt in i hjärtats innersta djup där all kärlek värmer och vill nå fram till dem som inte orkar mer...!
2010-02-02

  firefire
ja denna kändes ända in i djupet av en tonårsflickas mammas hjärta...kan känna allt,så väl beskrivet av dig denna "levande mardröm" .Hoppas allt är lite bättre nu!? Kram
2010-02-02

  Lindalou VIP
Stark text som verkligen berör djupt inne i mitt inre.
Kram
2010-02-02

  kärleks ängel
vilken mardröm!! att utsättas för den hemska verkligheten!!
2010-02-02

  Mr Lindemann VIP
Ja, usch
vad hemsk
hoppas dt känns bättre efter att du skrivit av dig
2010-02-02

    tramp
Ojj ojj…här fick jag den största klumpen i halsen
Någonsin… *stum*
2010-02-01

    ej medlem längre
Bra skrivet, en berättelse som griper tag....
2010-02-01

  aol
gripande läsning,
2010-02-01
  > Nästa text
< Föregående

Lyckohäxan Enediel
Lyckohäxan Enediel

Mina favoriter
tack månen
Du