Förälskelsens skepnad,
Snuddade hela min existens.
Allt ljud blev sång, luften blev av silke.
Jorden skakade, så att mitt sinne njöt.
Beröringen varade en kort stund.
Tappade fotfästet
Andan sköts ur min strupe med ett vrål av raseri, bestörtning.
Förtrollades, domnade iväg från nuets kala rum.
Borde ha hållit mig kvar,
Vaken där jag var.
Fångat magin,
Aldrig låtit den skena iväg.
Nedgången, insmetad i aska och tårar.
Himlen har stelnat till kol, såsom rostig metall.
Luften är tjock,
Är min ögonhinna dimmig
Eller är solen målad i grått?
Markens sköra yta av is och damm,
Kläcks sönder, runt omkring min kropp – fötter och ben smälter.
Stora ruttna stammar, skjuter opp – köttets gestalt välter.
Fängslad.
Försöker se igenom springorna, emellan trädens svarta bark,
Försöker trycka mig igenom springorna, men når endast klibbig dimma.
Drömmer mig tillbaka,
Till den tunna vindens klingande sus,
Då en vag, ljuv röst frågade mig:
Ser du den klarast lysande stjärnan?
Och då jag sedan svarade:
Ja, det är mitt hjärta.
Himlen är nu i trädens nyans, som om ingen annan färg alls fanns.
De vassa grenarna, petar skyn till blod. Det var det min antydan viskade, långt innan.