Så satt jag där på en knagglig pinnstol och såg dig över vaxdukens kafferingar och smulor från kakor på extrapris. Du är inte muskulös längre, du kan inte lyfta mig i luften och le "flyg, lilla fågel!" längre. Ditt hår har blivit grått, äsch grått låter så tråkigt och egentligen ser jag det mer som silver. Du gnistrar än, pappa! Dina rynkor bär spår av ditt liv och jag tycker att de är så fina, de sorgsna också. Du har alltid (så länge jag vet iallafall) levt efter devisen "jag är jag och passar det inte så är det så, jag tänker inte förställa mig." Jag tyckte att du gjorde rätt, även om du tedde dig bufflig ibland. Jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar dig, pappa, men jag försöker och du har lärt mig att inte ge upp. Du har arbetat hårt för att få mig att se att jag duger som jag är, trots mina brister, och du är guld värd som pappa, även om jag har skämts ögonen ur mig under min uppväxt av din frispråkighet.

Iallafall satt vi där vid matbordet i februari, amaryllisen blommade, jag la upp ris på din tallrik med en kycklingröra. Du åt av det, sa det var gott. Sedan kom en rynka i din panna när du tittade ner mot golvet. Du böjde dig ner och plockade upp en potatisbit. Vi åt potatis igår. Sedan öppnade du munnen och förde potatisbiten mot den. "Men PAPPA! NEJ!" utbrast jag. Du stoppade lugnt in potatisbiten i din mun och formade därefter din vänstra hand som ett o och gjorde en vevande rörelse med din högra hand bredvid ditt öra. Du filmade mig och jag tänkte bara hur jag kommer sakna att inte se dig, att du en dag inte ser mig.

Jag älskar dig, pappa. Du gnistrar lika bra som du gjorde i din ungdom i fräcka kläder som i din ålderdom med rynkor och allt. Gnistret finns där och kommer finnas i mig då du gått vidare.