Hej.
Vi har inte pratat med varann på ett bra tag. Jag saknar det inte.
Jag saknar inte dig och jag saknar inte ditt sätt. Du fick mig alltid
att känna mig svag och obetydlig, och jag hatar dig för det.
Vi var kompisar en gång. Vi var unga och jag förstod väl inte bättre.
Jag lät mig dras med i ett svart hål av elände, där jag var den trygga
att hålla sig fast vid när världen rasade under våra fötter.
Jag var mannen som tog emot barnet från balkongen.
Jag var den som grävde fram alla ur ravinerna tills mina händer inte kunde gräva mer. Inte för att de inte ville, men för att de var trasiga.
Jag har gått sönder nu. Och jag orkar inte samla ihop bitarna igen.
Det är alltid så. Jag litar på dig och du försummar mig och sedan försvinner. Lämnar mig som ett tomt skal utan saknad, men med en liten smula glädje att du äntligen är borta.
Det är konstigt egentligen, hur man kan hata någon så mycket som jag hatar dig. När jag tänker efter är hata ett litet ord.
Jag slutade äta. Du åt upp mig i vilket fall, så jag tänkte att om jag slutar äta, så kommer du sluta, för till slut har du ätit upp mig. Aldeles själv.
Hur känns det att vara en kannibal?