1) Lilla fågeln och att den flyger mellan oss. Jag talar alltid om dig och odödligheten är min vackraste lögn. Jag förskönar:
Du var ett hjältedåd och en hastighet. Jag: ett hån mot tyngdlagen och din hud var fräknig len och underbar. Vem blundar när man leker blindbock, är det den jagande eller den som flyr. En springer handlöst ut i ljuset, hör hur någon flåsar bakom. Döden i nacken. Luften i munnen smakar salt och fräknar, gräset mot vaderna och kärleken är inte blind men blundande.
Det handlar om avstånd och tillstånd: jag minns inte våra likheter, olikheterna är björnklor att hänga runt halsen - samlar jag tillräckligt många får jag tassavtryck att följa över heden, de ringlar bort över hällarna, kanske leder de till dig.
Även tvåsamheten är en ensamhet, jag kan kalla dig stormkatt men det gör dig inte mindre dödlig, det gör oss inte till en saga någon minns.
2) handavtryck och tryck över bröstet ett
bröst och smaken av ett bröst och en hand
över bröstet och smaken av en hand och minnet av
en smak och smaken i munnen och rösten i munnen och
minnet av rösten är som ett handavtryck i bröstet
ÄR AVTRYCK ÖVER HELA KROPPEN
3) Hur vi frös in fjärilar för att vi läst om att de skulle fladdra ut i vintern om vi tinade dem då.
Sedan november och jag tinade dem, då var jag åter ensam, jag satt på golvet i mitt rum med dörren låst, la upp dem på handdukar, på mattan, över sängen; de fick inte plats, jag lät några ligga kvar i lådan, nässelvinge påfågelsöga. Värmen uppdragen, nattfrost utanför, mina händer var svullna, röda, jag kände inte igen dem, fjärilarna glittrade av ett florstunt lager frost i skenet från skrivbordslampan.
De tinade. Vingarna låg som blöta uppluckrade frimärken runt de larvformade kropparna. Över mattan, handdukarna, sängen, skrivbordet; jag vred upp elementet, händerna skakade, jag fick igång hårtorken, blåste på blåvingarna, rörde mig runt i rummet, högsta värmen på, blås och torka lilla sidenvinge, lyft i luften, vingar och kroppar, änglar och lik, jag hulkade och skrek och blåste och över hela rummet låg döda fjärilar och lösa vingar och hårfönen föll till golvet och jag stängde inte av den och det blåste och blåste och där var så varmt jag kunde inte andas jag kunde inte andas och i luften dammet från hundratals sönderfallande insekter skimrande som pollen kunde inte andas kunde inte and -
4) Lilla fågeln och att den flyger mellan oss. Djuren i vår historia; de kantar den; står i skogsbrynen, vid sängkanten, i ögonvrån. Där finns fjärilskolonin vi fryste in, där finns humlorna i glasburkarna, de vita dansmössen, rävungen i cykelkorgen - den överlevde förresten, jag vet att den klarade sig efter den sommaren då vi återvände till våra respektive städer och lämnade den på trappen, jag vet för jag såg den senare, många år senare, uppstoppad i ett antikvariat i Stockholm; ärret över hjässan och den märkligt tecknade svansen - det var vår omhändertagna räv. Jag hade varken kontanter eller kort på mig, och när jag återvände dagen därpå var den såld. Kanske lika bra, att ha vårt husdjur uppstoppat i sovrummet skulle varit morbidt, en vanvettig förhoppning om att komma dig nära, att minnas bättre. Jag skulle kunna undra över vår räv, ifall den väntade på trappen i dagar, om den rullade svansen över nosen när den första höststormen satte in, om den gnydde, om den trodde jägaren var någon av oss, om den närmade sig geväret med lätta tassar, hoppfull, öronen vinklade framåt, blicken...
Men jag bryr mig inte. Jag brydde mig egentligen aldrig om räven, det var din förundran för den som fascinerade mig, den sommaren ville jag stundtals vara räv, ligga i din cykelkorg när vi i skymningen cyklade till klipporna, ville vara räv när rävungen tryckte sig mot ditt nakna bröst innanför handduken när vi huttrande kommit upp ur nattvattnet.
Djuren i vår historia. Björnen i mitt bröst. River och river och river ut. Tidningsnotiser, sommarmorgnar, äppelträd, dödsannonser. Vad göra av all denna tid. Vad göra med din frånvaro som är så påtagligt närvarande.
5) Höskullen: flåset och de nakna brösten, läpparna runt, händerna mot, avtryck i höet och i huden, mina fingrar längs ditt lår, ivrigt sökande, dina fingrar redan inne i mig, ditt huvud bakåt, käklinjen, solljuset genom brädväggarna, dunklet och dammet, höskullen mörk och lugn som ett stort hav, min mun mot din hals, dina fingrar snabbare i mig och jag tryckt mot dina bröst, mina bröst hettande, långt borta ljudet av folk som ropar på gården. Flåset i mitt öra och döden i nacken och lusten och min andhämntning som blir tyngre och blundandet och blundandet och att båda blundar den jagande den flyende det blinda och att kärleken är blundande. Jag vill att du ska slå mig hårt, du för fingrarna snabbare in och ut och jag förlorar greppet runt dig, slungas ut i havsdjupet och stönar och jag vill att du slår mig jag vill att du slår mig du biter i mitt bröst jag vill att du gör ont jag måste känna att du finns rådjuren skäller i skogen och det är så varmt jag kan inte andas jag kan inte andas och luften skimrar i dunklet som av pollen och du slickar mig och jag går sönder jag går sönder jag går sönder
6) Din hud var fräknig len och underbar. Vi var ett hjältedåd och ett annat sätt att överleva. Vi skapade oss igen och igen och igen, sommar på sommar, alltid som om ingen tid hade förflutit sen sist vi sågs, alltid som om somrarna låg på rad utan höst vinter vår emellan. Ett pärlband av badhimlar, klippor, vind. Jag borde insett att något skulle gå sönder. Allting skönt går sönder. Man går sönder går sönder och det gör ont och sedan känns ingenting: bara tomhet.
Även tvåsamheten är en ensamhet. Smeknamnen jag gav dig var som namnen på sjukdomar. Du hänfördes inte, men du lät mig hållas. Jag kan fortsätta ropa stormkatt efter dig, men det gör dig inte mindre dödlig, det gör oss inte till en saga någon minns.