Jag åt i tystnad tillsammans med de blåklädda. Just efter samtalet. En LP skiva med klassiskt. Kvarleva. Någon av systrarna hade säker haft den med sig när de flyttat in. Kanske på 70-talet. Men systrar flyttade in var och vartannat år. Jag var inte en av dem. Kanske trodde vi alla att detta var ett sådant år.

Jag grät lite inombords. Som mitt sökarblod så ofta gråtit. De ville inte förstå att Gud kunde vilja något annat med mig. Något som de inte behövt välja.

Efter att ha bönat och bett. Nu. Här. Allt. Kan inte vara för erfarenheten. Kan inte vara ett misstag. Gud har givit mig. Jag vill för alltid. Inte för erfarenheten.

Jag kunde inte berätta. Alla andra vet. Varför ville de inte att jag skulle gå den här vägen. Den är min. Jag vet inget om någon annans väg. Om rätt och fel. Jag har min. Ibland går jag fel.

En enkel middag. I tystnad. Jag vet att förlåtelsen var lärdomen. Inte kärleken. Den fanns i tillåtandet. I vinden.