Idag ska jag dö tänkte Amanda plötsligt. Hon blev alldeles stilla och händerna rörde sig inte längre i diskbaljan. Hon tog sakta upp dem och torkade betänksamt av dem på förklädet.
Utanför, genom fönstret såg hon Seth, hugga och trava veden, medan katten satt bredvid vedkubben och lapa sol och hunden Lurvas, låg platt med nosen mot backen och följde Seth med blicken.

Amanda gick med långsamma, icke släpande steg och satte sig i gungstolen. Den började då rytmiskt, i sakta tempo, gunga fram och tillbaka.

Jag ska dö idag tänkte Amanda lugnt. Hon kände det bara.
Hennes liv började sakteligen, i takt med gungstolen gå i revy.

Amanda hade levt ett fyllt liv. Hon hade fått fem frisk barn med ett knarr, som så småningom fallit i bitar. Amanda levde fortsatt ensam och stretade med boandet genom åren och ungar flaxade så småningom vingfärdiga ur bo.

Där vid roets och vägskälet stig, vid den egna ägda vägen, på ålders dagar mötte hon Seth. De möttes genom ordens toner. De smakade varat. Hon hade gått samman med Seth, sin livskamrat. Nu en knorrig ömhet.

De förvärvade en underbar liten gård i Körsbärsdalen, omgärdad av böljande kullar och närheten till havet.
Inte njutit av gräddens bomull mellan läpparna men de hade haft det gott.
En dag i början av deras gemensamhetsstig hade Seth kommit gående borta på vägen, med en Tjur i grimma efter sig. En stor svart Tjur. Amanda såg dem lång väg, där de kom gående mellan kullarna.

Nu hade åren gått. Nu var de gamla.
De hade höns och ett ofantligt stort jordgubbsland. Jordgubbarna forslades till torget varje lördagsmorgon för försäljning. Amanda var trött på jordgubbarna men jordgubbslandet var kvar på grund av Seths enögda envishet. Hans rygg hade blivit kutig av allt plockande och rensande. Han knorra men böjde på. Ibland kom grannbarnen förbi med röd saft runt munnen.
Tjuren levde fortfarande. Han var gammal. Han gick på en av de gröna kullarna i behaglig pension. Han hette Ferdinand. Amanda hade döpt honom. På kullen fanns en ensam vindpinad, gammal knotig Ek. Under den satt Ferdinand hela tiden och tittade rofyllt ut över dalen, kullarna och landskapet. Men det var inte därför Amanda döpt honom till Ferdinand. Nej, det var av en helt annan orsak.

Amanda gungade sakta i gungstolen och såg sitt liv. Sin älskade Seth och alla barnen. All glädje och små tussar av tårar. Sötman av barnbarnen. Fram till sextio upplevde Amanda sitt liv, bara vara, i ett oändligt, bara göra. Vardagens vedermödor som innebar snora och snyta och klappa och lappa.
Alla dessa jular med bak, stök, pynt, stämning och klappar. Amanda hann aldrig se Kalle Anka på TV. Det gjorde inget men ”Tjuren Ferdinand” ville hon se. Livet bara rann. Rann. När hon var sextio ville hon bli som han, Ferdinand. Bara sitta under eken och bara vara och lukta på blommorna. Då träffade hon Seth och så hade de bara varit. Seth hade skaffat en tjur.


Nu var hon över åttio och hon satt mer och mer stilla och bara var. Hon gick ofta upp på kullen och satt där bredvid Tjuren under den knorriga eken. En dag bestämde hon beslutsamt, att här ska jag spridas för vinden. Seth informerades, höjde på ögonbrynen men knep. Ingen idé tänkte han. Han knep för det mesta. Men ögonen talade ofta. Ibland med stänk av ljust eller mörkt glitter.

Hon var nöjd med livet. Nu dör jag tänkte hon och så dog hon bara.

En stund senare kom Seth in och fann halva disken odiskad och Amanda död i gungstolen.
Seth sjönk ihop. Sträck på dig gubbe, tänkte Amanda ömt där hon svävade ovanför honom.
Några veckor senare ströddes Amandas aska ut av familjen vid kullen och den gamla knotiga eken. Seth stod böjd men såg en vindvirvel ta tag i askan och hur den flög in under en tuva bredvid Ferdinand.

Men Seth sträckte aldrig mer på sig. Han böjdes mer och mer även fast han slutade att rensa Jordgubbslandet.

Amanda låg dock under tuvan och trivdes. Där var lugn och ro och bara hon och Ferdinand.
Så en dag såg hon hur Seth, som blivit mindre och mindre, kördes iväg och gården var tom.
Han hamnade på hemmet och låg och tittade i taket.
Efter ytterligare en tid kom det nya människor till gården och de började rensa jordgubbslandet.

En dag dog Ferdinand. Det dröjde dock inte länge innan hon åter fick sällskap. Nya invånare flyttade in i hagen. In i hagen släpptes hästar. Vackra snabba, smidiga, frustande hästar.

Dagarna gick sitt stilla lunk men plötsligt en dag börjar en vit vacker häst beta precis under eken. Kan detta bli min nya vän tänker Amanda stilla. Den vite vackre hästen förnimmer långsamt något och sniffar sig närmare tuvan. Han böjer ner sin smäckra hals, med vidgade, vibrerande näsborrar och med ett långsamt men bestämt grepp fattar han tag i tuvan och låter den sakteligen och sinnerligen malas mellan hans käkar. Slurp, åker Amanda ner i hästmagen. Två dagar efter hamnar hon ut som en enda stor mörk blaja på stallgolvet. Här var det mörkt tänkte Amanda. Hon ligger där ett tag men skovlars ganska snart upp och hamnar på gödselhögen. Inte ensam längre utan omgärdad av alla andra blajor. Amanda finner sig rofyllt och där är varmt, gott och ombonat.

På våren rör det sig dock i blajhögen och vips hamnar Amanda i skottkärran och ut i Jordgubbslandet. Hon kan plötsligt känna förnimmelsen av Seths kärleksfulla fingrar i jorden.
Hon börjar vibrera av vällust. Hela hennes inre skälver. Darrar. Men Seth darrar inte. Han ligger bara stilla och tittar i taket med benen och armar i kors, på hemmet. Han har en lätt pläd över sig. Ligger stilla.

Sommaren kommer och Amanda finner sig plötsligt ha blivit en Jordgubbe. En stor saftig Jordgubbe. En av de största i landet. Hon är glad. Hon känner sig rödrosig och frisk. En dag bär det plötsligt iväg och så ligger hon där överst i en fyrkantig pappbox med blommor på, saftig och fin, i ståndet på torget.

En kvinna böjer sig över jordgubbarna vid ståndet. Beslutsamt tar hon Amandas box och Amanda är åter på färd. Amanda hamnar i en vacker glasskål tvättad och fin. Över henne rinner plötsligt en klick grädde. Grädde, lik som bomull.

Seth ligger på sängen och tittar i taket. In kommer en undersköterska med mellanmål. Det är söndag. Hon matar Seth som plötsligt har en Jordgubbe mellan läpparna.

Han sätter sig käpprätt rakt upp i sängen. Djonk. Ryggen är spikrak. Ögonen stora och runda av förvåning, sedan sprider sig ett saligt, sinnligt leende över hans läppar medan saften rinner mellan dem. Han sätter Jordgubben i halsen och dör knall fall, inför den bestörta och förvånade sköterskans ögon.

Men utanför fönstret är det klarblå himmel och tittar man noga i den blåa himlen kan man se Amanda och Seth. Knubbiga, nakna, med runda barnrumpor, fladdra iväg på sina vingar, hand i hand, idel leende.