Man kan då och då läsa att, som nu
ställde aldrig pappor upp förr för sina barn.
Det är de sista fyra-fem årtionden, som de först
började ta aktiv del av det livet.

Det är totalt fel!

När jag var liten och där jag bodde där deltog papporna
så mycket, som de bara kunde i sina barns liv när de
kommit hem från dagens arbete.

I många hem, som mitt gick mamman ut och arbetade när
pappan kommit hem. Då var det pappan, som var med barnen.

En del mammor arbetade, som servitriser, min mamma var
kallskänka andra mammor städade på kontor, en del
delade ut tidningar, allt för att tjäna ihop lite mer
pengar till familjen.

Många pappor likt min de tillverkade så många av
barnens leksaker, som de kunde. Det, som köptes var
det, som inte kunde göras hemma. Och när pappan
jobbade på, då kunde barnet följa med och se hur
leksaken blev till ibland av bara en träbit.
Och pappan och barnet fick en stunds
samvaro, som blev till glädje för båda.

Och när barnen blev större och började skolan
och fick hemläxa. Då skulle ju den göras och
det blev ofta efter middagen. Och då blev
det ju för det mesta pappan, som fick
hjälpa till med den om det behövdes...

Och papporna lekte vågade tuffa lekar
med barnen. Och på söndagarna gick
de på bio med barnen... För att roa
sig själv bara sa nån... Men what
ärligt talat, vem vill inte det?
På roligheter få vara med...

En pappa, sa en gång till mig, att det
är inte filmen, som är roligast att se det
är när barnen skrattar åt något kul i
filmen, det är då det skrattar mest i mig...

Så när jag nu hör att män förr var mer frånvarande
i sina barns liv än närvarande, kan jag bara säga
att det är absolut fel, de var där och med hela tiden.

Något för etnologerna att sätta sina fingrar i?