jag körde över alnöbron och
tänkte att den här ön har varit orsak
till det som har gjort allra allra mest ont i mig
som har fått mig att gråta allra allra mest
(men som ändå är en ö
värd att älska
för det har hänt så mycket
mycket bra där
och sånt är lätt att glömma bort)





ibland vill jag spy ner hela
jävla sundsvall
torget där man kan lura folk
som inte är härifrån
"vilket ben lyfter hästen?"


konversationer som skriker av
dubbelmoral
och ibland får jag fysiskt ont när
ni pratar för ni fattar
ingenting

men vem är jag
att sätta mig
högre än er?


för trots allt
trots dubbelmoralen
så är det här
jag
och det är viktigt
för mig
på ett bra sätt


och jag lyckas alltid glömma
att det är här allt det
bästa som hänt mig
har hänt

och jag lyckas alltid glömma
hur befriande det kan vara
att skratta