Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske känner vi igen någon av dem, eller i alla fall någon som liknar dem. Kanske känner vi till och med igen oss själva i någon av dem? De som blev över. Här kommer deras berättelser.


De som blev över och deras berättelser

1 Den osynlige

Precis till vänster efter centrumbron står ett av stans största höghus, slitet och grått efter många års avgaser, smuts och damm. Det skulle kunna stå där triumferande och se ner på resten av stan, men det gör det inte, i alla fall inte nu för tiden.

Huset är inte längre vad det en gång var, men ändå betyder det mycket för honom. När han på håll ser huset vet han att han snart är hemma.

Och han kan då känna en känsla av extremt välbehag; för det här är hans hem, hans fasta punkt i vardagen. Tidens tand samt det faktum att huset är beläget vid en av stans mer trafikerade vägar har inte gynnat det.

Men egentligen är det inget som han tänkt på, inget som han heller skulle bry sig om. Han skulle älska det här huset och gården oavsett hur det såg ut, så mycket har platsen betytt för honom under många år nu.

Det faktum att hans första egna boende var just här, i en av de två huslängor som löper parallellt med varandra från höghuset, gjorde platsen unik. Och han skulle inte vilja byta ut den mot någon annan. Egentligen var den huslänga som han bodde i än mer slitet utvändigt än höghuset, på grund av att det låg längs den trafikerade vägen.

Han hade tidigt börjat intressera sig för just det här området. En gammal bekant hade bott i en lägenhet på gården. Och vid ett besök hos denne hade han gillat vad han såg vid ett besök. Bra standard och centralt läge men ändå väldigt lugnt och skönt.

Så en av hans starkare drömmar och önskningar blev att få bo just där. Men det var svårt att få en lägenhet, det visste han – kön var lång. Trots det ställde han sig i kö med en dröm och en bön om att en dag få ett lägenhetserbjudande. Så när erbjudandet kom, betydligt snabbare än väntat, fanns det ingen tvekan. Svaret var givet; ja tack.

Han trivdes speciellt bra med att det var många som bodde i huset, det gav honom och alla andra en lagom dos av anonymitet. Visst, hans närmaste grannar kände igen honom, och han trivdes väldigt bra med dem; speciellt den äldre damen som bodde mitt emot honom.

Hon brukade ringa på när hon behövde hjälp med något. Han trivdes med att kunna vara till hjälp. Han trivdes med att vara sedd av åtminstone en person.
Han som ibland nästan kände sig osynlig, som den som bara var - en i mängden; en tanke som ibland gjorde honom frustrerade men som lika ofta gladde honom.

Ingen i huset visste egentligen vem han var, ingen kände honom på riktigt; inte för att han hade några hemligheter att dölja, tvärtom, han hade något som han gärna skulle vilja berätta om, men han visste bara inte riktigt hur.

Samtidigt var det befriande att bara vara också. Men de två olika sidorna gjorde att han ibland inte rikligt visste hur han skulle bete sig. Vem var den riktiga han? En av dem eller kanske båda?

Han kämpade en ojämn kamp med sig själv om att hitta sin plats i samhället, hitta den position som var hans. Men med åren hade han allt mer börjat tveka på om han någonsin skulle hitta den platsen; om han någonsin skulle hitta ens sig själv.

Många tåg hade gått och han hade sett andra; före detta vänner och klasskompisar lyckas med både den ena och det andra. Själv stod han kvar och stampade på samma plats, sa samma saker och tänkte samma tankar.
Egentligen var det inte riktigt sant.

Han hade genomgått en förändring och gjort en resa som inte alla har gjort. Och det var han förevigt tacksam för. Problemet låg inte där. Det låg på ett annat plan. Kanske skulle det nya året ge honom en nytändning att ta tag i sitt liv. Ändå trivdes han ju så bra här; med huset, anonymiteten och samtidigt känslan av att vara åtminstone en person behjälplig.

Så hälsar vi på honom om några år kanske han fortfarande bor kvar. Det skulle inte förvåna mig ett dugg faktiskt. För vart skulle han ta vägen? Egentligen gillar han inte förändringar. Och vem skulle då hjälpa den gamla tanten mitt emot honom i trappuppgången?

Så den enda resan som han nog kommer att göra är resan inombords. Den enda resan som verkligen kan förändra, och den enda resan som egentligen betyder något.




Prosa (Roman) av Poson
Läst 324 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-02-19 08:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Poson
Poson