Och så kom juni; med värmen, lukterna, ljuset och de stilla kvällarna och de ljumma nätterna, då alla förväntas må bra – alla förväntas njuta.

Då fanns det ingenstans att gömma sig, ingenstans att ta vägen, men han fortsatte utan att veta vart, fortsatte utan att veta varför, fortsatte utan att veta hur.

Var kommer den förväntan ifrån, vem har sagt att det måste vara så? Vem har bestämt att när vindarna är varma ska man känna lycka? Någon som aldrig brottats med sorg och kanske? Någon som inte förlorat nästan allt?

Och så regnet, det stilla, varma sommarregnet som han förut hade älskat och kunnat njuta av. Nu syntes regndropparna så kalla och de föll så brutalt mot marken och de verkade aldrig vilja sluta.

När försommarnatten inväntade gryningen så släppte hon allt och gick vidare, inget farväl, inget hejdå, inga tårar, inga kramar, inget sköt om dig och inget tack för alla år som vi haft tillsammans … ingenting, ingenting alls.

Medan han sov så gick hon vidare. Kanske var det bäst så, nu minns han henne i alla fall som levande.

Området där han bor är ett av stans allra vackraste; läget är fantastiskt, precis vid sjön, och utsikten från tomten en sommardag är något av det finaste han upplevt.

Men en sådan här dag spelade det inte någon roll. Han minns att han gick vägen ner mot sjön fram och tillbaka om och om igen.

Hur och när han kom hem minns han bara vagt. Sorgens tyngd hade slagit ut det mesta av hans livskraft.

Hur kan tomhet vara så tungt att bära? Hur kan någon som inte finns här längre vålla så mycket smärta? Eller är det just därför som det gör så ont, att hon inte finns här längre? Han vet inte.

Det är konstigt vad sorg kan göra med en människa, brukar han tänka. Det är märkligt hur allt kan raseras så fort - det som tagit ett helt liv att bygga upp.

Och tänk så kärleken kan vara ibland, tänk vilka vägar den kan ta; ibland tindrar ögonen, skrattet är nära, glädjen av att ha varandra.

Men så tar den plötsligt en helt annan väg och allt tar slut och tiden kan inte dras tillbaka, gårdagen kan inte göras om, livet går inte att ”pausa” eller spola förbi för att förhindra och slippa de obehagliga scenerna.

Han har kommit på sig själv ibland med att tänka att det här måste han ringa och berätta för henne men så hejdar han sig, hon kommer inte att svara; fast det gått så många år nu kan han fortfarande glömma bort att hon inte finns här längre.

Imorgon och sen då? Vad kommer att hända med hans sorg? Vad kommer att hända med hans saknad? Han vet inte. Visst har tiden läkt en del av såren men inte alla. Han har även funnit tröst i att tro att det finns en fortsättning även efter döden.

Något som hans mamma lade grunden till när hon bad ”Gud som haver barnen kär”, när han var liten. Och när sorgen blir för stor återvänder han gärna till de minnena, till de stunderna – de stunderna då hon fortfarande fanns där.