Jag är en man som känner mig tänd

på det mesta här i livet

och som vill ha många järn i mina eldar

men mina tändstickor har tagit slut

och jag äger bara ett slitet plån

på den fuktiga asken.

Och trots det svaga skenet

ifrån den jätte lika brasan som en gång

brann i mitt inre, så känner jag

mig bränd på en glöd

som försvann för länge länge sen.

Och jag har bränt ner alla broar

både bakom mig som framför mig

och det pyr och ryker om mig och mina kläder

där den eviga förbannade eldsläckaren

dragit fram i sin förbannelse

likt Satans följeslagare och högra hand.

Och jag är ett bränt barn

som bor i en eldstad men  blir hindrad

i min sökan av en brandvägg

där mitt brinnande intresse för

nya idéer börjar att gå upp i rök.

Och jag sitter här bara i mörkret

i min ensamhet med bena i kors

ledsamhet i ögonen hopsjunken

med hakan mot bröstet, i väntan på gråten

som kan släcka eldar.

Och jag drömmer om att eldflugorna

skall komma och visa mig vägen

lysa upp vägen bort om hettan

innan dagen gör sig påmind

för då är jag kanske förlorad i ett hav av eld.

Men! då dagen gör sitt inträde

med en stig av glödande eld som är gjord av

renaste guld, och jag känner

att jag fortfarande inte är död.

Så har jag fått ett nytt mål i livet

en ny tänd glöd att sträva efter

och som blir ett nytt löfte, ett nytt ordspråk

att kämpa och stå för..

Och detta lyder..

Kvinnans sökan och längtan..

Blir mitt mål mot kärlek, behag och lycka..