Med utsträckta armar balanserar jag på kanten till undergång.
Jag pressar läpparna mjukt mot mörkret, det som lockar fram längtan i mig, längtan efter att få komma bort. Jag står helt orörlig, bakom det sista steget, det som bara väntar på att få tas. Väntar på att marken under mig ska försvinna.
Jag lyfter långsamt på benet, svajar över djupets oändlighet, undrar om jag ska släppa taget och låta min kropp falla. Det fanns en tid då jag såg ljus, och den var alltid lycklig. Jag längtar efter ljus igen.
Mina tankar vandrar, jag låter motvilligt dem ta mig med. En gång ville de förstå, värma med sina kroppar, skydda med sina händer. Nu finns därunder bara skugga och i dess mörker står jag, utan förmågan att andas.
Jag minns hur höstlöven dansade i luften, hur den kyliga eftermiddagsvinden ruffsade mig och min bror i håret när vi sprang över gärdet. Det är många år sedan nu, men jag minns det tydligt. Våra näsor rann över med glädje och vi var berusade av friheten. Jag minns att jag frös om fingrarna, vinden hade lagt beslag på mina vantar, men det spelade ingen roll. Våra kinder var röda, slagna av vinden, men vi var lyckliga. Idag är vi båda långt borta.
Jag minns alla tårar, alla fjärilstårar. De torkade på frusna kinder och avdunstade på flagnande läppar. Ensam i mörkret, precis som jag är nu. Struken över ryggen av kalla fingertoppar. Och lögnernas röster, de hemsöker mig än. Allt är så mycket lättare här, på kanten, på steget till oändlighet.
Så stilla allting är under ytan. Jag kan se alla jag någonsin älskat, alla som någonsin rört vid mig. De rörde med sina vackra händer, men de kunde inte känna att huden de rörde vid var sprucken.
Så med utsträckta armar balanserar jag på kanten till undergång.
Tårar faller inte från ögonlockets lugg, jag känner en likgiltighet jag inte kan förklara. Det skulle vara så lätt att tippa över, låta håret flyga och kroppen sjunka ihop. Jag undrar om de förstår hur lätt det skulle vara.
Jag går på lina, rör vid mörkret med fingertopparna, känner varenda partikel i den kalla luften. Måste lära mig att använda den.
Börjar dansa framåt, fortare och fortare, som ett höstlöv. Ett enda snedsteg, ett litet kliv och kroppslösheten är nära. Mitt hår dansar i luften, min tunga dansar bakom mina läppar, min kropp dansar under Hans händer. Vacker och obestridlig.
Jag ser upp mot den mörka himlen, har aldrig varit närmre den än nu. Men trotts att jag dansar, faller jag inte. Jag flyger fram, men behåller min balans.
Och solen går sakta upp i horisonten, himlen färgas orange och rosa i pastell. Och jag tar ett kliv tillbaka.
Ännu en natt dansandes på kanten till undergång. Och ännu en gång har jag lyckats hålla mig uppe.
Kanske en natt lyckas jag att ta det sista steget.
Kanske en natt faller jag.