Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Han som en gång älskade (De som blev över och deras berättelser - kapitel 4)




Han hör. Men lyssnar han? Han vet inte. Han tittar. Men ser han? Det vet han inte heller.

Vad han däremot vet är att han skulle vilja lyssna, vet att han skulle vilja se. Men han vet inte om han kan det längre. En gång i tiden brydde han sig; ärligt och uppriktigt.

Och en gång i tiden såg han det som inte alla ser. Det var inget han gjorde för att försöka vara bättre än någon annan, det var inget han ville, i alla fall inte från början – men han gjorde det ändå; han som en gång älskade.

Nu flinar han bara fånigt och intetsägande. Och orden de bara går rakt igenom honom. Inte mycket fastnar längre, inte så mycket har betydelse längre. Så allt som oftast hittar vi honom stående i sitt vardagsrum där han tittar ut på världen nedanför.

En värld som en gång i tiden var full av tillfällen, tillfällen att göra något bra av. Men nu står han där och samma värld skrämmer honom. Eller är det verkligen samma värld?

Kan den ha förändrats så mycket sedan han lärde känna den? Eller är det han som förändrats? Han vet svaret för han har ställt sig frågan så många gånger. Han vet svaret, ja han vet svaret – tyvärr. Och det är inte världen som har förändrats.

Mitt emot Kommunhuset, på andra sidan gatan, tre trappor upp, har han sedan många år sitt boende. Han fick nycklarna till lägenheten den första december 1980, det år då snön åter föll över staden som den inte hade gjort på årtionden.

Lägenheten var hans allra första egna lägenhet och fick därför en mycket stor betydelse för honom; det blev hans slott, hans borg. Hans och ingen annans.

Det händer som sagt att han står i vardagsrumsfönstret och tittar ut - ofta mot kommunhuset. Eller maktens korridorer som han brukar kalla det.

Undrar vad som pågår där inne, undrar hur de arbetar, undrar hur det tänker, undrar vilka de är? har han ofta frågat sig. Med åren som han bott här har han förändrats och därmed även hans tankar om maktens korridorer.

Han har fått erbjudande om att hyra ett hus ute på landet; på en bondgård men han hade tackat nej. Rädslan för att sjukdomen eller vad det nu var skulle förvärras av att han isolerade sig ännu mer skrämde honom.

Fortfarande hade han kontroll, fortfarande kunde han göra justeringar när han såg att det var på väg att spåra ur.

Det värsta med det hela var att han sakta men säkert hade observerat sin egen försämring. Långsamt och plågsamt, som i slowmotion.

Och inte kändes det så mycket bättre nu heller trots att förloppet hade stannat upp, förfallet hade bromsats - skadan var redan skedd. Men en dag hoppas han på förändring, väntar han på helande.

Hur var det möjligt att se på sig själv liksom utifrån, med någon annans ögon? Eller så var det med hans egna ögon han såg. Frågan då blev oundviklig; vem var det då han tittade på?

Att se på sig själv och uppleva det som att man tittar på någon annan än just sig själv, är en milt sagt konstig känsla som är svår att greppa, svår att förstå. Jag är jag, och du är du upphör på något sätt i ett sådant fall.

När han ser tillbaka så verkar det som att allt började efter att han hade fyllt trettio. Plötsligt tappade han kontakten med andra och allra värst även med sig själv.

Någonstans på vägen blev han någon annan, någon som han inte ville bli - någon som ingen annan heller ville ha att göra med.

Han brukar använda uttrycket ”någon”, för han anser att det inte är han själv, det är någon annan det handlar om. Men han kan inte riktigt förstå eller förklara det, eller egentligen kan han det men han försöker blunda för de enda bevisen i fallet; tabletterna – värktabletterna.

Dessa tabletter som han har hyser en slags hatkärlek till. Utan dem vet han inte vad han skulle ha gjort vissa dagar, men han är också lika medveten; smärtsamt medveten om vilka skador de kan ha orsakat honom efter många års användning.

Men vad skulle han göra? Hans migrän hade under allt för många år varit hans ständiga följeslagare dag som natt. Tabletterna blev hans sätt att härda ut, att orka med. Ibland hade han tagit dem för förhastat – rädd för att migränen åter igen skulle fånga honom.

Och det hade efter några år visat sig få oanade konsekvenser. Han har blivit frånvarande på något sätt – här men ändå inte. Visst har han alltid varit annorlunda. Så är det.

Ett av hans tidigaste minnen i livet är från ett läkarbesök. Men hans minns inte vad det riktigt handlade om. Och han har aldrig som vuxen frågat sina föräldrar om det. Inte velat, inte vågat - rädd för svaret. Men redan då kände han sig annorlunda.

Närminnet är inte heller vad det har varit, och saker och ting som kräver lite mer koncentration tar nu längre tid att utföra, och det gör honom ont. Om det ändå vore åldern, har han tänkt många gånger; om det bara vore åldern. Men han vet att det inte är så.

En annan väldigt smärtsam iakttagelse är att hans ögon inte längre är vad de en gång var. Då; livfulla och snudd på vackra – om han själv får bestämma. Men nu; trötta, sorgsna och rätt livlösa – som en spegel av hans inre som visar omgivningen att allt inte längre står rätt till. Sorgligt men tyvärr sant.

Och han kan inte ens lita riktigt på sig själv längre, hur ska han då kunna förvänta sig att någon annan ska göra det? Han är ju inte direkt så förtroendeingivande längre.

En gång i tiden var han det. Han satt med i olika grupper av vikt; bland annat på sitt arbete; grupper som hade ansvar för betydelsefulla ärenden. Då kände han sig viktig, sedd.

Men nu, nu finns det inte längre någon som frågar efter hans tjänster. Det verkar snarare som att de undviker att fråga honom; kanske litar det helt enkelt inte på honom - tror inte att han skulle klara det.

Och han är rädd för att de har rätt. Han har också blivit impulsiv, har lätt för att tända till rejält över småsaker, har svårt att kontrollera sin ilska. Han som en gång älskade … hur kunde det bli så här?

Inte för att han hatar nu; inte alls – långt därifrån. Men hans humör och hans inställning till andra människor har svängt, svängt kraftigt.

Längst där inne tror han dock fortfarande att kärleken bor; det är han trots allt övertygad om. För hur skulle den kunna lämna honom? Det skulle den inte och det vet han. Och nu när han blivit fri från tabletterna vill han låta kärleken ta över igen.

Och hans högsta önskan och hans mest innerliga bön är att en helandeprocess ska börja i hans kropp, en helandeprocess som återigen ska göra honom fri och hel.

Man kan aldrig riktigt förstå hur en annan människa tänker. Det är inget konstigt med det, det är helt naturligt. Men när man däremot inte kan förstå hur eller varför man tänker som man själv gör där är svaret inte lika givet längre.

Vad han dock vet är att han inte vill fortsätta att leva så. Därför har han börjat en ny resa; en resa mot helande och upprättelse.




Prosa (Roman) av Poson
Läst 404 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-02-25 17:06



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Poson
Poson