Det fanns en tid
nej tider
då allt var stort och glatt

då lekte trasten virvelsång
och tranan välte jord

men bortom sol och västanvind
stod skuggan kyld av skräck
en isvind och en vintertid
ett dun i väntans våld

Då tänkte jordens minsta sång
en tanke
kanske två
och störtade i bäckravin
med famnen full av tro

en tid
nej kanske tider
då allt var stort och glatt

men tonerna av bortom allt
fanns kvar när tiden gått

ett liv av bråda dagars id
en dag av evig längtan
men natten väntar vintertid
när tanken störtat vår

så faller minsta sångens ton
i droppar av sig själv
men ingen hör vad ingen sett
ett dån av dun
som dött