Första gången jag mötte dig, mången dekad gången, dansade du naken på ängen, till trumma, i kyrkviken, på ön, tillsammans med prästen, frun utan skugga, änglavingarna och Shaitan

du ägde modet, inom alltid, töras i det djärva, snubbla, höja, plana och tilltufsat gå
andra stod stilla, log eller förfasades, sakta riste
bränning

för anno sedan målade du en tavla enkom åt mig
den är applicerad på min fingertoppskalkade murhölje
ovan händers svepande smeksamma struktur av hundraårigt spindelnät, i riket Trulsagården
den är svart, svart, svart som nätter, svart, svart ensamt svart, med en gråtonad målad ram runtomkring
den hänger för sig själv på en vit vägg

du kom in i min trädgård
svävandes
glidandes
dansandes fram
över gräset
efter ån
till ditt flöjtspel
i din elfenbensvita
vackra draperade långa klänning
mjuka tofflor
målade naglar
ringfjädrad i öra
alltid utan kalsonger
med rumpan bar under
sladdrandes
tillsammans med fria plommon

du räckte högtidligt, sakralt, fram ett kinesiskt rispapper med en målad dikt
jag har den i mitt minnesskrin, i översta lådan, av den nötta tinnetummade, ådrade sekretären,
innehållande seklers älvdans i polerad yta

du kom till mig
i stillsamma stunder
gled dig ner vid bord
var ett med tystnad
de andra stunderna
levde du
utåt
kärleksfullt
galet
högt
sargat
intensivt
mjukt och hårt
men du levde och du gav

jag hörde dig dock på avstånd långväga bullrande, mullrande i ömmande hörsel

fördömande fanns inte i din svär, inte i dina intensivt klarblå ögon
du såg kärleksfullt liknöjt på, medan jag rullade upp gråstensblock, gråstensblock, efter gråstensblock, ur jordens givande mustiga mylla
planterade en ros medan du sög på din pipa
rosen spirar, utvidgar och reproducerar runt min midja, gentilt vackert

du sa, i min oro för mitt barn, att min son var en ängel, med vita vingar, på
idag sitter törnekronan på ditt huvud, den ensamme utlevandes, lilla sakta glidande, rinnande droppen blod, på din kind, fyller mig med sorg

jag fick sova i ditt hus när det snöade in på mitt täcke, genom mitt fönster
du spelade gitarr för mitt babybarnbarn i min famn och han log
du blev ilsk och eldade upp dina bröllopstofflor i vedspisen

det hängde en fakir,
i rep
i ringar
i bröstvårtor
i ditt stora träd
vid ditt stora hus
i lången utsträckt stund

dina dörrar till Bränneriet har inga lås
vi plöjde bilen genom snöväggar över Linderödsåsens kam
en ogörlighetens ekvation i verkligheten men du puttrade på mig när jag styrde, så sinus och cosinus parades, vi kom fram
jag smeker en minnens, mjuka kargade sandpappskind och känner vågskvalpets lening

jag vill att du ska leva, vilja leva du vackre man
du är en pappi, en pappipappi,
älskad, behövd, du estetens perfektionistiska trollkarl

jag drömde inatt
 
jag tittar på tavlan, som genom stunders gång, smekts av penselns tidskläpp
den har förändrats sig
solen reflekterar speglingar över den vita väggen
ur det svarta, i underliggande lager, smyger färgers nyanser av toner, skönjbart försiktigt fram, som i en osynlig sandbäck inom berg
 
som en poppel ristande, vajande i vind och avsöndrande, sin för evigt planterade doft

du målade
penslade
steg tillbaka
iakttog
skapade
betänkte
exaktheten
med din
pensel

en tavla
som var blå
blå som himlen