Jag levde i dimman,
grå och tät.

Gyttjan runt mina fötter,
seg och kall,
följde mig var jag gick.

JAg sökte i dimman,
en hand,
någon att lita på.

Jag fann Dig!

Du gav mig verktyg,
att fördriva dimman.

Styrkan att resa mig,
glädjen att skratta.

JAg är oändligt tacksam.

Vi vandrar en bit på stigen du och jag.

Jag vet att längre fram måste jag lämna Dig.

Men Du kommer alltid att finnas i mitt sinne.

Efter sorg kommer glädje,
även om det kan vara svårt att tro...