Tårarna skänker mig ingen tröst.
Förtvivlan brinner i mitt bröst.
Rädslan skälver i mina snäva ramar.
Mitt lilla perspektiv drunknar i våra kramar.

Du sätter min själ, i eld.
En låga klar och oförställd.
Ögon, som en gång brann så klart,
när hoppet försvinner, slocknar de snart.

Kalken du ger mig, låter jag passera.
Osäker, väljer jag att retirera.
Av rädsla för att bli sårad igen,
har jag i tankarna redan tagit farväl av min vän.

Jag ser dig, igenom lyckta dörrar.
Du reflekteras, genom mina tårar.
Ett djup, vi aldrig kan pejla eller nå.
Ett faktum, att det aldrig kan bli vi två.

Skriven 2008-03-03 | Kristian Lind © 1999-2008