Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Trettiotvåtusenett

Att vänta på förlåtelse som aldrig kommer kan slita varenda liten del av ens kropp i bitar. Man kan leta efter modet att förlåta i år. Man kan hata någon annan och man kan hata sig själv. Man kan skrika och känna sig oförtjänt av att andas för förlåtelse är en balansgång mellan nya mörker och framtida sommarskratt. De första stapplande stegen mot och försöken till förlåtelse kan vara att någon dyker upp vinkandes på säsongens viktigaste fotbollsmatch, några små ord i korta sms eller ett fånigt vykort med stänk av tårar eller saltvatten.

Han satt i en blåvitrandig solstol på en av hotellets terrasser. Hans blå ögon såg trötta ut och himlen var bara ett par nyanser från svart. Det var nästan helt tyst. Det enda som hördes var ljudet av vågor och om man lyssnade noga, försiktiga snarkningar från rummet bakom honom. Mannen hade ett pass framför sig på det låga bordet och han sträckte sig efter det, med blicken frånvarande fäst vid vågornas långsamma rörelse. Han öppnade passet och slet blicken från havet för att se ner på sig själv. Hans namn lyste mot honom från passets sidor: Rolf Sven Andersson. Bredvid det såg hans allvarliga ansikte upp mot honom. Trots det hade han svårt att förstå att det här verkligen var han. Var det här verkligen den han hade blivit? Var det här verkligen den han en gång trott och hoppats att han skulle bli? Två av de människor han älskat mest hade han förlorat. Laura, kvinnan som en gång var hans fru och Joel, pojken som en gång var hans son. Han drog handen över skäggstubben och lutade sig tillbaka i stolen med en tung suck. Två av de människor han älskat mest hade han förlorat och båda två hade han försökt vinna tillbaka. Den ena med mediciner och ändlösa nätter hand i hand i en sjukhussäng. Den andre med tusentals obesvarade telefonsamtal och skickade brev som aldrig hamnade någon annan stans än olästa i botten av en papperskorg. Två av de människor han älskat mest hade han förlorat. Båda två hade han försökt vinna tillbaka. Två gånger hade han misslyckats.

”Vill du ha kvittot”? Joel viftade med den lilla papperslappen men kvinnan framför honom skakade på huvudet.
”Nej tack”. Hon tog sin tidning och juice och försvann ut genom dörren. Joel trummade uttråkad med fingrarna mot disken medan han såg ut över den tomma butiken. Klockan var arton minuter över två och han var trött. Han hade en namnskylt slarvigt fastsatt på skjortan och bredvid kassaapparaten låg ett vykort med strandmotiv. Han såg på det en stund med ett underligt uttryck i ögonen innan han lät blicken vandra vidare. Ibland under nattpasset tyckte han sig se henne utanför fönstret. Sin mamma. Mamman som försvann. Året efter att hon dött tyckte han sig se henne överallt. Nu hände det bara ibland. Ibland under nattpasset när kvinnor med korta bruna lockar passerade förbi på andra sidan de smutsiga fönstren. Då var han tolv år gammal och trodde varje röd läppstiftsmun eller klingande gapskratt tillhörde henne. Inte för att hon brukade bära läppstift så ofta, hans mamma. Hon hade varit sjuk ett par dagar innan semestern och ägnat tiden åt att ligga i soffan och frossa i gamla filmer. När de befann sig i den lilla stugan vid havet några veckor senare började Joel och Erik bli uttråkade. Då kom hon på en ny lek. De lekte filmfamilj. Joel mindes hur hon hade förklarat reglerna för dem.
”Bestäm en roll ni vill spela idag, vem eller vad som helst”. Han och Erik hade tveksamt tittat på varandra men leken var snart i full gång. Deras mamma gled in i rollen som stenrik fransk skådespelerska, målade läpparna röda och slängde då och då ur sig de få franska fraser hon kunde. Han mindes hur han knöt en handduk runt halsen och sprang runt i trädgården med en gryta på huvudet som superhjälten Kalle Kastrull, hur leken fortsatte till långt in på kvällen och hur de allihop somnade utmattade på soffan. Deras pappa ritade en snirklig mustasch på sig själv och var den italienske kocken Giovanni. Han lagade skrattande pasta i köket med den talande hunden Erik vid benen. Det var första sommaren de lekte film. När de kom hem från sjukhuset den där natten flera år senare hade det känts som om det var just det minnet som tagits ifrån honom. Erik kom smygande över till hans säng den natten och de låg sida vid sida i mörkret. Utan att sova. Utan att prata.

Elsa lutade sig mot fönstret och såg mörk skog susa förbi utanför. Det var inte mycket folk i vagnen och hon snurrade eftertänksamt en lock av sitt mörka hår runt fingret. Det var bara en timme och 57 minuter kvar nu. Hon kikade nyfiket på en sovande gammal dam på andra sidan gången. Elsa skulle egentligen också behöva sova men hon var alldeles för upprymd för det. Om ett par timmar skulle hon och Erik packa upp sina väskor i ett hotellrum med sneda väggar och slarvigt inlagda heltäckningsmattor i närheten av Kings Cross. Hon log när hon tänkte på det. Det var snart två år sedan de hade träffats nu, hon och Erik. Två trasiga tonårshjärtan som tillsammans blev lite helare och en någon som förstod allt om skratt och tidigare fällda tårar. Elsa mindes första gången hon såg svärtan bakom hans ögonfransar och första gången alla de mörka orden bubblade ur honom. Det var en natt vid hennes köksbord. Litervis med te och tårar. Hon mindes hur klockan på spisen slog om till 02.02.
”02.02. Det betyder tur”, sade han. Hon tittade oförstående på honom.
”Det är två likadana siffror”, förklarade han. ”02.02, precis som 16.16 eller 23.23. Det betyder tur”. Hon mindes det men hon mindes också hans berättelser om ekande ensamhet i vad som en gång var ett pojkrum för två, dubbla förvandlingar och den flera ton tunga känslan av att vara den enda länken mellan två av de viktigaste personerna i ens liv. Hon mindes hur det sved i henne när han berättade. Ett stilla nattregn trummade mot rutan. Elsa vände blicken mot fönstret igen och följde försiktigt en droppes väg över rutan med fingret.

Det knarrande ljudet av en trött nattkropp som vände sig om i sängen fick Rolf att vrida på huvudet. Han såg in i rummet bakom sig. Där låg hon och sov, kvinnan som en gång kommit att rädda hans liv. För fem år sedan klev hon in i hans värld och stannade beslutsamt kvar där. Hon var egentligen tusen gånger bättre än honom, något som hennes gamla vänner ständigt påminde henne om. Ett möte på en busshållplats fem år tidigare ledde till långa telefonsamtal, tröstande evighetsfamnar och, så småningom, till trevande kärleksord. När de träffades befann han sig på den absoluta botten och hon blev hans långsamma väg upp. Allt började rasa för nio år sedan när han såg Laura, kvinnan med det vackra leendet som han älskat sedan han var 24, tyna bort framför ögonen på honom. Då föll hans liv ihop precis som korthusen de brukade bygga på köksbordet och lämnade honom naken och darrande i en värld som inte längre såg ut som den skulle. När Rolf kom hem från sjukhuset med sina söner, till en lägenhet där hennes skratt fanns överallt så trodde han att han skulle dö. Det fanns ingenting som någonsin skulle kunna göra mer ont. Han bar en tung och sovande Erik i famnen och Joels tolvårshand kramade hårt hans spända arm. Han bäddade ner dem i sina sängar med kläderna på, släckte lampan och smög ut ur rummet. Egentligen ville han inget hellre än att krypa ner tillsammans med dem, i samma säng, stryka dem över håret och viska att allt skulle ordna sig men han trodde att han skulle sprängas om han stannade en minut till i lägenheten. Den var som en skrikande ruin av den lyckligaste tiden. En tid som aldrig mer skulle komma tillbaka. Han rusade mot balkongen, slet upp dörren och kippade efter andan i den kalla nattluften. Hela hans kropp skakade och han tog tag i balkongräcket för att inte falla ihop. Det hade gått så fort. Tre månader av sjukdom och sedan var hon borta, kvinnan i hans liv. Bilden av hans sovande utmattade söner for förbi framför hans ögon och han grep hårdare om balkongräcket. Hur skulle han någonsin klara det här? Det var nästan som en reflex när han slängde sitt ena ben över räcket. Det var långt ner till marken och det skulle vara ett så snabbt slut på allt det som slet sönder honom. Ingen mer smärta. Han drog hastigt efter andan när han hörde knakandet i golvet som avslöjade stegen av smygande fötter i Joel och Eriks rum. Han hörde en säng som knarrade till innan det blev tyst och han stod som fastfrusen med ett ben kvar i verkligheten och det andra på väg bort. Långsamt, nästan som i trans, drog han tillbaka benet över räcket. Han ville inte skada dem mer. De var allt han hade kvar och han ville inte skada dem mer. Trots det var det exakt vad han skulle komma att göra de följande åren. Skada sina söner på ett sätt han då inte trott var möjligt. Smärtan av att ha förlorat Laura kändes för stor för att ens rymmas i hans egen kropp och saknaden rev i honom. Han såg som med någon annans ögon hur hennes röda läppstift och deras gamla bröllopsfoton långsamt byttes ut mot mängder av spritflaskor och vakna ensamnätter. Rolf skakade på huvudet som i ett tröstlöst försök att få minnena att försvinna. Så många gånger hade han ångrat sig. Ångrat att han drog tillbaka sitt ben över räcket den där natten. Han hade lovat sig själv att inte skada sina söner mer och han ångrade att han inte hade låtit sig krossas mot asfalten nedanför. På så sätt hade han kanske kunnat hålla sitt löfte.

Det tickande ljudet från klockan på väggen och surrandet från kyldisken blandades med ljudet av stad och bilar som då och då passerade. Joel snurrade långsamt en bläckpenna mellan fingrarna och stirrade med tom blick framför sig. Allt hade gått så snabbt efter att hans mamma hade dött. Bit för bit försvann den pappa han älskade, pappan som målade låtsatsmustascher och sjöng Bowie, för att ersättas med någon annan. Någon han inte kände igen. I lite mer än två år stod han ut med sluddrande ord, arga skrik och dimmiga blickar. En dryg vecka innan hans sextonårsdag fick han nog, skrek högt om hat och ilska, smällde i dörrar och tog tåget söder ut, till en mormor i en annan stad. Stängde inne tårar och slog i kuddar. Snodde olåsta cyklar och körde planlöst omkring i timmar på gator han inte kände igen. Log artigt mot människor i affärer men gick långa ångestpromenader varje natt, sparkade på parkerade bilar och grät i mörka trappuppgångar. Hans mormor hade tvekat när han berättade hur länge han tänkte stanna.
”Stanna över sommaren i alla fall”, sade hon. ”Sedan får vi se”. Han nickade men lyckades sedan i smyg få en plats i en ännu inte full Malmöklass. Han tänkte inte åka tillbaka. Erik var tolv år och ensam kvar. Andra kvällen efter att Joel hade försvunnit så ringde Erik gråtande upp honom, snyftade i luren och lät så fruktansvärt liten.
”Joel, snälla Joel kom hem igen”. Joel hade aldrig varit så nära att åka tillbaka som då. Istället lade han på, bytte mobilnummer och hatade sig själv i flera dagar. Sedan hoppade han på tåget till Stockholm och satt hela resan i bistron med en chokladboll men ingen biljett. Låtsades sova när konduktören gick förbi och betraktade i tystnad människorna omkring sig. Sju timmar senare stod han vid sidan av en fotbollsplan och vinkade till sin lillebror. På bara ett par sekunder såg han Eriks ansiktsuttryck skifta från förvåning till ilska till sprudlande glädje. Efter matchen gick de en sväng tillsammans. Det gjorde ont när han berättade allt men Joel gjorde det ändå. Han berättade om nya adresser och telefonnummer som Erik, vad som än hände, inte fick lämna vidare till deras pappa. Han berättade om gästrum i en stor mormorslägenhet, nya gator och en klasslista som trillat ner i brevinkastet några dagar tidigare. Han log och viftade med armarna när han pratade men försökte samtidigt hålla sig från att berätta om fosterställning i sängen när ett mörkt gästrum på elva kvadrat plötsligt kändes alldeles för stort.

Elsa gäspade stort och drog undan en hårslinga ur ögonen. Regndropparna på fönsterrutan hade försvunnit nu och hon kunde inte låta bli att undra hur Erik skulle se ut när han klev på tåget i Malmö om en halvtimme. Skulle han ha de där skuggorna av sorg i ögonen? De där skuggorna brukade dyka upp varje gång han återvände hem från sin bror utan någon hälsning till pappan. Ibland bad Joel Erik att hälsa honom något kort om att allt var bra. De gångerna kom Erik alltid hem leende, som om en kort hälsning skulle kunna sudda ut alla de mörka fläckarna i deras historia. Elsa drog i en lös tråd i sin kofta medan hon tänkte. Hon kände alltför väl igen vägskälet dit Erik försökte dra tillbaka sin bror. Det var vägskälet mellan evigt hat och nya lyckoförsök. Det var över fyra år sedan nu, innan hon och Erik träffades. Då var hon fjorton år och tyckte att den där killen i hennes spanskgrupp var det finaste hon någonsin sett. I tre månader tittade hon sig blind på hans bild i skolkatalogen utan att prata med honom en enda gång. Sedan spenderade hon fyra månader med att utforska hans läppar och andas vid hans hals. Slutligen ägnade hon vad som kändes som en evighet åt att se åt ett annat håll när han gled förbi henne i korridoren och att sitta gråtande på smutsiga skoltoaletter. Under fyra månader hann han såra henne gång på gång. Hon hatade honom men han kom tillbaka efter varje svek, log och drog henne närmare.
”Du, det var dumt gjort”, sade han och försökte kyssa henne. Hon släppte allt hon någonsin lärt sig om stolthet och lät honom. Ingenting spelade ändå någon roll när hans fingrar lekte med hennes hår. Plötsligt kändes det som om världen for förbi alldeles för fort utanför fönstret. Elsa fick ett stelt uttryck i ansiktet och drog snabbt handen över det, som om hennes spända drag bara vore en mask hon kunde ta av sig.

Joel stod med ett fult vykort i handen och tusen fladdrande tankar i huvudet. För ungefär tio timmar sedan hade Erik lämnat över vykortet till honom. Erik i rollen som budbärare var för Joel lika bekant som handstilen på vykortets baksida. Så många gånger hade de gått igenom samma sak, spelat samma scen. Oftast läste Joel inte ens breven och när han då och då gjorde det så ångrade han sig genast. Det gjorde för ont. Den här gången gjorde några små fläckar där vatten fått bläcket att suddats ut allting annorlunda. Hans pappa grät aldrig. Varken pappan som skrattade i köket eller pappan som svor högt när han kom hem mitt i natten. Joel rynkade pannan. Kanske inbillade han sig bara. Kanske var fläckarna på vykortets baksida bara saltstänk från havet. Han hoppade över de första pratiga meningarna om sol och bad och läste de andra orden ännu en gång, precis som Erik läst dem högt för honom några timmar tidigare.
Joel, jag vet att du har all rätt att hata mig men jag är inte längre samma person som jag var då. Kan du inte träffa mig? Det finns trettiotvåtusen sätt att säga förlåt på och jag har testat dem alla. Nu försöker jag igen.
Erik hade tittat länge på honom när han läst klart och Joel visste vad han hoppades på. Uttrycket i Eriks ögon var exakt samma som han sett hos sin mormor så många gånger tidigare. Han visste vad de hoppades på. Han suckade och slöt ögonen några sekunder. Sedan såg han ner på det fläckade vykortet i sin hand och bet sig i läppen. Det gjorde för ont.

Ett surrande från Rolfs mobiltelefon fick bordet att skaka till. Han kastade en snabb blick på klockan på sin handled och höjde förvånat på ögonbrynen innan han sträckte sig efter telefonen. Ett okänt nummer lyste mot honom på skärmen. Under det två små ord.
På tisdag?
Rolf hann bara läsa klart meddelandet innan mobilen surrade till igen.
Och nej, jag hatar dig inte.
Innan han förstått att han grät var hans kinder våta av tårar. För andra gången på tre veckor. Hans skor stod kvar på terrassen när han gick ner för trappan till stranden. Tårarna rann fortfarande nerför hans kinder. Stilla nu. Han drog sakta sina bara fötter genom sanden men gick bara ett tiotal meter innan han stannade, lutade huvudet bakåt och drog ännu ett djupt andetag. Han såg ut över havet framför sig och stod en stund helt stilla. Sedan drog han av sig sin t-shirt och vadade ut i det mörka vattnet. Det blev djupt fort och när han stod med vatten till bröstet lutade han sig tillbaka och flöt, precis som han de senaste veckorna lärt sig att göra. Han hade aldrig riktigt lärt sig flyta innan, han hade aldrig haft vare sig engagerad lärare eller tillräckligt med tålamod. Nu kunde han. Tack vare kärlek, träning och det salta vattnet. Han njöt av den tyngdlösa känslan i vatten som varken var varmt eller kallt, det bara var. Havet och himlen flöt ihop i ett och han såg inget annat än det ändlösa sammetslika mörkret de bildade. Han slöt ögonen och andades långsamt. Han låg där länge, tyngdlös, innan han gick upp och satte sig i sanden med armarna om benen. Något annorlunda, nytt och glänsande syntes i hans ögon. Han hade befunnit sig mitt i ett mörker men han hade klarat sig. Han hade hållit sig flytande.

Utanför fönstret for stadsljus förbi och tåget sänkte farten. Den gamla damen på andra sidan gången satt med handväskan i knäet och den ljusa kappan prydligt knäppt. Elsa satt stilla och betraktade de av människorna i vagnen som tog på sig sina jackor och lyfte ner sina väskor från hyllorna. Tåget saktade in och hon såg perrongen komma rullande förbi. Hon fick syn på honom med en gång och knackade ivrigt på rutan. Eriks ansikte sprack upp i ett stort leende och han höll upp sin mobil mot henne. Han pekade skrattande mot den stora klockan som hängde en bit bort. Han hade mobilen i ena handen. Den andra höll han framför sig och räknade långsamt ner med fingrarna. Fem, fyra, tre, två, ett. Visarna på den stora klockan rörde sig och han pekade på de digitala siffrorna på sin mobil. 04.04.

Förlåtelse kan leda till nattliga lyckobad, söndertrampade kärleksfjärilar i skolkorridorer och efterlängtad lättnadskänsla bakom disken i ett snabbköp. Förlåtelse kan flina stoltheten i ansiktet, föra samman familjer och fylla livet med magiska klockslag. Man kan jaga förlåtelse i år men tillslut handlar förlåtelse bara om en enda sak. Det handlar om kärlek. Det handlar om att älska så pass mycket att man vågar och orkar försöka igen. Det handlar om kärlek. Det handlar om kärlek och trettiotvåtusenett.




Prosa (Novell) av mirrorball
Läst 790 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-03-03 17:40



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Om jag hade haft tid...
2010-05-17

  ramlar
detta är så himla fint & du är så grym
2010-03-04
  > Nästa text
< Föregående

mirrorball
mirrorball