Det var en gång, i ett land bortom när och fjärran, en liten tant. Den lilla tanten klädde sig gärna i grönt, för hon hade fått för sig att det framhävde det gröna och sköna hos hennes ögonpar.
En dag skulle den lilla tanten börja arbete på ett underligt sätt som kallas arbetsprövning. Arbetsprövningen skedde, på hennes egen önskan, i en träverkstad.
Oh, så glad den lilla tanten var då hon fick trä in sin något rundnätta lekamen i ett blåställ och kliva i ett par rejäla arbetsskor. Visserligen hade hon föredragit ett grönställ, men inom henne jäste ändock förnöjsamheten över att strax komma i närkontakt med trä. Hon närde nämligen en mycket lång och trogen förkärlek till trä och hantverk.
Efter att ha befunnit sig i verkstaden någon vecka, i flitigt arbete och uppmärksammad av en massa karlar av olika modeller (och årgångar), tog en av dem bladet från munnen och hejdade den lilla tanten med följande tillrop:
- Hallå, lilla stumpan!
Den lilla tanten rös, både till kropp och knopp. Ty hon hade inte blivit tilltalad på detta sätt sedan år .... ja, någon gång under förra århundradet. Om ens då, eftersom hon vanligtvis blivit kallad; lilla sötnos, lilla gumman och lilla vän. Sanningen att säga är det osäkert om hon alls någonsin blivit kallad lilla stumpan. Över huvud taget.
I vilket fall som helst, anropet skakade om henne ordentligt och när hon återvunnit en tillräcklig grad av fattning vände hon sig om. Och stirrade stint på den mansperson som hojtat åt henne. Denne tog mod till sig och stegade glatt fram till den lilla tanten.
- Hur går det för dig här bland alla gubbar, frågade han.
Den lilla tanten betänkte saken i två röda och en blå sekund, varefter hon i tillrättavisande ton höll följande lilla tal:
- Jag har fyra bröder och tre söner. Jag har bara två döttrar, så det kan lätt bli dåligt lut på vettbalansen. Jag är van vid det mesta!
Gubbens mun gapade av förvåning, såvida han inte alltid kippade efter luft vid tilltal från en frän liten stumpa.