Håller man vänster i första rondellen så passerar man strax en mack på höger sida. Snett upp till vänster från macken bor han. Fjärde huset. Det med en extra våning.

Längst bort från vägen precis vid lekplatsen. Där området är som vackrast. Och han trivs. Solnedgången på andra sidan motorvägen har många gånger gett honom uppslag i hans skrivande.

Det andra skulle han nog kunna vara utan men inte solnedgången, inte solnedgången.

När han var yngre ville han härifrån men han blev kvar. Kvar som en del andra som aldrig kom iväg, kvar som de som aldrig kunde bestämma sig förrän tiden började rinna iväg; förrän det började bli försent. Så de stannade, rotade sig och trivdes.

Och så konstaterade de till slut att de hade gjort rätt. Tiden och åldern hade gett dem rätt. Han var en av dem. Närheten till annat lockade inte längre. Det här var hans stad; hade alltid varit och skulle också fortsätta vara.

Han brukar ibland göra en lista där han delar in livet i här – där han alltid bott, och där – dit han många gånger längtat och varit på väg.

Här: allt han någonsin haft och mycket av det han någonsin velat ha. Där: allt han inte vet om han egentligen vill ha och inte vet om han skulle bli lyckligare av.

Han är säkert i mångas ögon en sorlig figur. Det är i alla fall vad han tror; de är det intryck han får. Men det gör honom inget. Ibland är han det även i sina egna ögon.

Men egentligen är han lycklig; lycklig som får hålla på med det han vill, det han älskar. Det som är meningsfullt, det som betyder något, något för honom.

Annars ser han meningslöshet i så mycket i livet. Ibland får det honom att gråta. En gång i tiden såg han det inte, men så upptäckte han det i mycket av det som han själv gjorde och sa.

Sen dess har han försökt att undvika det. Ständigt ställer han sig frågorna varför och vad är meningen med det här? Han vill vara meningsfull med och i det han gör. Annars kan det lika bra vara. Annars är det bara bortkastad tid.

Egentligen tycker han att det är de andra som är sorgliga; de som aldrig hittat det där att brinna för, de som aldrig stannat upp och verkligen vågat fundera.

De som aldrig hittat det som ger mening, aldrig hittat det som har ett mål, aldrig hittat det som betyder något; det som inte är meningslöst.

Han har försakat mycket och ibland undrar han om det verkligen har varit värt det. Men han har gjort det för konsten skull. Ingen har sagt åt honom att göra det. Det är en gåva, en livsuppgift.

Han gör det för att han måste, för att han inte kan vara utan det. Det här är ju han; så mycket han det bara kan bli. Inga förklädnader, inga masker och inga kompromisser. Han, bara han och ingen annan.

Det var så här han föddes, så här han skapades; en poet - en rebell med penna i hand, redo att förändra. Men förändringen har aldrig kommit som han en gång ville, som han en gång tänkte.

Och när förändringen uteblev sökte han sig vidare i jakten efter inspiration. Han fann den i svårmodet och senare i ångesten.

Det är svårmodet och ångesten som till stora delar driver honom idag. Och så ensamheten; svårmodet och ångestens bästa vän. Oftast njuter han av ensamheten och han skriver bäst när han får vara ensam under längre perioder.

Det händer att han försöker vara social och träffa människor; gamla vänner som han hade lärt känna innan han blev den här är idag. Men det blir aldrig riktigt bra.

Han har förändrats så mycket; för mycket, så det ger honom ingenting, ingenting alls.

Många vet vem han är, men få, för att inte säga ingen känner honom. Och han vill gärna ha det så.

Men de får gärna närma sig honom genom hans karaktärer i hans alster. Där mellan raderna finns han. Namnet och könet kan vara ändrat men lika fullt är det mer eller mindre han.

Den han verkligen är. Den som ännu ingen lärt känna – i alla fall inte på riktigt.

I hans stad finns det inte någon som han; ingen som ville diskutera poesi, filosofi, skrivande och existentiella frågor. Ofta åker han till grannstaden; universitetsstaden.

Där kan han och hans likasinnade sitta halva nätterna på något lämpligt café och diskutera; diskutera det som har mening.

Han har försökt att skaffa nya vänner, vänner bland dem som inte är som han. Men det har inte lyckats; endera har han blivit för djup och skrämt iväg dem, eller så har han försökt att anpassa sig till deras ytlighet genom att förändra sig helt och på så sätt kvävt sig själv.

Han vet att det inte är lätt, det räcker med att se på hans förebilder. De har inte heller haft det så enkelt.

Men de har ändå fortsatt, fortsatt med det som de kan, fortsatt med det som gett dem mening. Det vill han också göra, så vill han också leva och så vill han bli ihågkommen.