Du sitter bredvid mig, med ryggen mot mig och jag hatar hur mycket jag bara vill vidröra. Alla sitter vid ditt bord, jag är bakom, vid ett annat. Alltid ett steg från innanför. Jag försöker kika över din axel på vad du tittar på din dator. Du visar massa bilder på tjejer för din bordsgranne och han frågar om du har varit med några av dom. ”Självklart” svarar du och jag önskar att jag bara kunde stänga av mina öron. Ibland kastar du mig en blick, kommenterar att jag chattar med min pojkvän och jag stänger ner rutan så snabbt jag kan.
Egentligen är du ganska ful, du har skeva tänder och dina ögon tittar i kors. Jag skulle nästan kalla dig defekt. Du har såna fula tumringar också som jag hatar mest av allt och du pausar mellan varje ord. Det är något tafatt och konstigt med dig och jag trodde du var en som nästintill var oskuld.

Du får sms och jag vet att det är hon. Tjejen som springer efter dig hela tiden och nu är det du som skickade först. Ni gör planer för ikväll och du tror att jag skriver nåt skolarbete men jag skriver av mig mina jävla känslor för dig, som jag egentligen inte ens kan definiera. Inte i ord. Men när du går knyter det sig i magen på nåt konstigt sätt och jag känner mig osynlig eller genomskinlig eller bortglömd.

Jag går tillbaka till mitt rum. Du är ute nu, nånstans och jag vet att hon är med. Och din andra nya bästis. Tjejen jag delar rum med som knappt pratar med mig. Och ni är det roliga gänget. Ute varje kväll och hittar på saker. Det kryper i mig av rastlöshet. När vi återvänder till Sverige kommer min pojkvän att ha flyttat ut och jag försöker känna efter om jag saknar han men jag får dig inte ur huvudet. Du är lång och stor och du dansade så jävla fult igår. Jag får inte det ur huvudet heller. Men ändå. Men ändå vad? Jag messade dig till och med på fyllan och du svarade inte.

Jag vill inte ha det så här. Men jag vill inte vända tillbaka tiden heller. Till då du aldrig var längre bort än 2 meter från mig, då du smygfotade mig och satt i vägen när jag ville prata med någon annan. Jag skrattade åt hur uppenbar du var och jag satt på mina höga hästar. Nu är jag pytteliten. Ena stunden vill jag gråta andra njuter jag. Jag njuter av att beröras även om det är plågsamt så är längtan så kittlande levande. Jag vill ha dig när du inte vill och du vill inte ha mig när jag blir den tafatta. Allt går runt och faller aldrig på plats. Och det här är livet. Motion. Emotions.