Obotlig, obetydlig, oförstådd.
Jag famlar i mörkret.
Mardrömmar tar över när ögonen sluter sig för att få en lugn stund.
Känner mig instängd.
Min kropp skriker, jag hör men kan inget göra.
Det gör ont, skaver, pulsen ökar, trycket mot bröstet blir allt hårdare och paniken tar fart.

Vart ska jag!?
Vad försöker mitt undermedvetna säga mig!?

Jag vill skrika och gråta men hur mycket jag än försöker kommer det inte fram nått.
Jag känner hur det gömmer sig där långt inom mig.
Det är byggt på rädsla, ångest, panik, självförakt och tvivel.
Det bara ligger där långt inne och gottar sig.
Gottar sig i mitt oförstånd till att förstå vad som pågår.