Det är konstigt hur olika ord fäster sig på
olika platser i huvudet. Horunge var ett ord som
la sig ganska ytligt, det ligger fortfarande kvar,
men det hade aldrig några hullingar som borrade
sig djupare.
Det gjorde aldrig riktigt ont, kanske för att det var
det väntade, det vana.





Din mor lik. De orden fanns som eld i. Som glöd,
tatuerandes sig in i stammen, i barken.

I hjärtat.

Ingen ville vara min mor lik. Allra minst jag. Hon var
en skam med stora händer. Och andras händer på
hennes skinnpåsar till bröst.
För några mark, eller mindre.





Jag minns blodsmaken, där under sängen. Mot det
kalla golvet. Mammas ljud och hans,

hon visste.
Hon visste att jag fanns där.
Att skammen blev min.

Jag tror att ränderna från golvtiljorna
aldrig försvann ur min kropp.






Ibland hoppar jag från tågtak och håller
mitt huvud under vatten i tjugo minuter, minst.
Men bara i tanken.

Det är när orden med hullingarna dansar
swing dance i mitt huvud.