Det var en mörk och storm natt i Gotham City. Den välvillige multimiljonären Fredrik Adolvsson gick på gatorna som en helt vanlig man när plötsligt ett skrik hördes från en mörk gränd. Fredrik Adolvsson var inte sen att reagera, gick raskt mot gränden samtidigt som han kastade av sig rocken som dolde hans arbetskläder. Efter ett ryck i trakten av nacken var masken strax på.

I gränden stod två muskulösa medborgare, ett par elaka element från Gothams undre värld, hukade över en redan halvt ihjälslagen kvinna. Fredrik Adolvsson funderade över att hota skurkarna, skrämma upp dem innan, men insåg direkt att han inte ville ödsla tid på dylikt patraskt. Han rörde sig istället med sällan skådad smidighet mot skurk nummer ett, duckade ett slag från skurken innan han med tre snabba slag, ett fälleben och ett slag till hade oskadliggjort honom.

Den andra skurkens första instinkt var flykt, dock blockerades vägen ut av Fredrik Adolvsson. Alltså attack. Skurken hoppade mot Fredrik Adolvsson, hoppade rakt in i en en knuten näve, fick känna en till i bröstet innan han tappade järnröret och med en duns landade på marken. Antagligen bröt han något i fallet. Det lät så.

Fredrik Adolvsson plockade upp röret, kände så att det låg rätt i handen och böjde sig sedan hotfullt över skurken som med nerpissade byxor i ett försök att dra ut på det ofrånkomliga lidandet nervöst frågade Fredrik Adolvsson: “Vem är du?”

“Jag är Batman.”