mitt hem
en plats stavat med förbjudna bokstäver




ligger sömnlös i mitt kylskåp
där frosten ger mig värme
och bakterierna är mina nästan-vänner
de snackar skit bakom min rygg
och påstår att jag utnyttjar kalle
för hans kaviar

och jag skriker mig hes bakom badkaret
hoppas att någon hör när jag visslar
hoppas att någon tänker på mig när jag nyser
stjärnfall över köksbordet


vi kan kalla det stillhet
det gör mindre ont








fötter på släp
mellan kärleksfattiga väggar
elsladdarna är som våra blodsband
(isolerade)
strömförande


jag är åter ett spädbarn
hämtar kraft från skratten
under mitt golv
de vet inte om att jag finns
men kanske kan jag bli en fjäril
i ventalationstrumman
så länge jag smyger
lyssnar

jag är din skugga i midnattsregnet


vi kan kalla det gemenskap
det klingar så rent






i mitt sovrum
tusentals medvetna minnesluckor
tystnad som ekar
på mina näthinnor
minnet av dina
fotknölar
som Anderna under mina spruckna fingertoppar
jag behöver vård

och du är lika vacker som väggarna i ett bårhus
vita
oändliga


vi kan kalla det icke-substans
för det är ingen som förstår vad det innebär








och lägenheten är för stor
jag kan gå vilse i min hall
på åtta kvadrat
ingen kommer mig till mötes
de plågsamma sekundvisarna
jag dör bit för bit

vi kan kalla det sönderfall
då låter det som att jag har varit hel
en gång








torkad ros
i silverskål
blåser sakta ut golvlampan i vardagsrummet
gömmer mig i utkanten
av ljuskäglans
bortdomnade sken

jag vet
du är förstummad
super in luft i
chockade lungor

en rosa gris med blottat inre
min 10-öres-väktare
jag vet
du har drömmar
lika bräckliga som jag



du stannar vid tröskeln
viskar att min dörrmatta ljuger
fräser att min självinsikt suger

säg någonting jag inte redan visste



vi kan kalla det Ödet
det är lättare att fly då








mitt hem
ett bombsäkert skyddsrum
mitt jag
en plats som inte går att stava till