Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag blev kär och vi åkte till italien


Ofrånkomligt vad vi blev

jag släpper in dig igen
jag vet inte vilken gång i ordningen
vågar aldrig bli lika svag igen
så som när det blir som vackrast

kvällen fyller mina händer
jag försöker bli din dröm
kanske bestämmer mig för att erkänna allt
hur den epileptiska underkastelsen innefattar all min ånger
hur han är en rörelse som aldrig slutar
jag förväntar mig en man som ramlar mot mig, vill åt, säger att JAG ÄR DITT

SKAVSÅR

jag låter beröm fly från mina ögon
någon gång kunde det här ha blivit ett samtal

morgonen sträcker ut mig
kunde jag skulle jag teckna sveket, väntetiden
och illamåendet som försvinner om du kommer tillbaks
men då måste jag vakna och koncentratet upp till ytan

jag ska sluta skriva sanningen så att alla kan se den

hur han bläddrar genom mina läten och blickarna
hur han bläddrar huden, akilleshäl

det visas rakt framför mig hur frukosten kan bli en självklarhet
hur sommarmarken
nöttes
med oss

och den sista minnesbilden
jag som en magnet mot dina mörka lockar
avslöjar din tystnad, händerna, nacktaget, (JAG SOVER MED FÖTTERNA MOT

VÅR FÖRSTA KYSS VARENDA JÄVLA NATT)

du lyfte sakta av mig kläderna
spola tillbaks, gör om




Fri vers av sotlugg
Läst 532 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2010-03-19 12:17



Bookmark and Share


  Cosmogirl
jag älskar det här. hur du trollar med orden, känslorna. jag ryser. gåshud. så det syns. på mig syns gåshud väldigt sällan, bara vid enstaka tillfällen, intensiva möten. kanske vid orgasmer, jag vet inte.
det är sällan det känns så här, det händer bara när jag läser något som någoon på din nivå skrivit.
det är få människor som får den här reaktionen bara genom att skriva.

du är bra, begåvad. jag kommer nog döda dig lite om du inte låter det bli till en bok.

puss.
2010-03-22
  > Nästa text
< Föregående

sotlugg
sotlugg