en teckning i bläck där fågelvingar rör sig ut ur bilden
jag är din att behålla
du älskar mig från höften och neråt
skyldigheter som ett öppet fönster
var du väljer att brinna upp
våra landgränser som samhörighet med skarv
ingenting är kontrakterat
bara handuppräckning
det sprakar av viskningar
och efterverkningar

i minnet lagras det
utskrifter
brännskador
du letar efter snäckdjur och hur
ficklampor och trasiga paraplyer ska komma att
sammanföra oss

men vi var aldrig oskiljaktiga
bara blad av ödmjukhet
stympade drömmar
och överlagrade taktslag

det är noter skrivna över din hals
du ler och det envisa i din blick försvinner

det var en skugga av löv längs halsen

det var solskivan
den täta dimman
och skillnaden mellan våra förståelser

de vill slänga sig ut i min kropp
brännmärka den som fågelsången gör
hur nära ska jag beskriva kroppen?
min karaktär är mitt hjärta och dess inflytande på män
jag kände en lätt darrning
våren presenterade sin ljusa klänning
detta är inte i egenskap av en älskare:
utan denna serie av katastrofer
syns i dagsljus
alla roller vi klär av oss gör oss sårbara
det jag trodde var en strid
var en slitning mellan själar
urvädersnatten jag trodde du fruktade
är det bottenlösa jag vill holka ur