Du vaknar mitt i natten i klibbiga lakan, vrider dig i plågor och yrar;

-2-graders målet, 2-graders målet!

Jag håller dig tätt intill barmen, vyssjar dig ömt och viskar tröstens ord.

-Så så, det är lugnt, världen kommer inte att gå under 2012 och inte 2035 eller 2100 för den delen. Du kan sova lugnt.

Du kan leva igen

Men när morgonen kommer står du där med din kopp ekologiskt kaffe och dina påsar är lika stora som det kaffefilter du just slängt i soporna. Din blick är stirrig och det finns något ryckigt över dina rörelser, ja över hela ditt väsen.

Jag klappar dig på kinden men du märker det inte ens så jag lägger sadeln på Rosinante och klatchar lätt på bakdelen så att ni kommer iväg att möta ännu en dag.

Nere på gården lägger jag märke till att Sancho inte längre är med dig men det märker ju förstås inte du. -Det kanske är lika bra det, tänker jag, det går nog fortare så.