En blekblaffig sol smetar ut lite vårhopp över den pärlgråa himmelskanten denna morgon.

Brasan tänd och sprakar bakom min rygg.

Tänker på livets obändiga lust och list. På dess uppenbara skörhet, på dess sega vanvett att hänga sig kvar i oss långt efter vi önskat oss döden. Inte bara en eller två gånger, utan till och med haft döden som livshållning.

Det må vara av legendarisk eller legionär mytkaraktär, men tanken på att de som var gladiatorer i Rom hälsade Caesar med 'Moraturi te salutant' (De döende hälsar dig) vid inträdet i den arena där deras liv inom kort kunde vara över, är fascinerande. Vi går ju dagligen ut på livets arena med samma förvissning. Denna dag, eller nästa kan vara den sista.Denna morgontimmas bleka sol kan vara det sista mina ögon ser.Denna afton kan jag vara tystad för gott.

I morgon öppnar sig kanske denna poets mun enkom för att fyllas med mull. Precis som alla de ord han sagt eller tänkt redan bleknar på pappret eller pixlats sönder på skärmen.

Väger jag mina ord bättre om jag inser det?Gör jag mindre som aldrig kan göras ogjort om jag fattar dagen med det handtaget?Kanske sårar man ingen, eller alla, som ett sista skrik mot upplevd orättvisa?Tiger man, eller vrålar man för full hals?

Är det sista gången man ser skatorna virvla runt sparvhökens hungriga kast efter småfågel? Eller ser dem leka plockepinn i mars månads lappvantesnöfall?

Måste inte alla dessa odödliga bilder göra oss till minnesmärken över livet,göra oss till någon annan levande varelses kaleidoskop. Ett titthål in i livet från de olevda innantimarna.

Väljer ofödda som sett livet genom våra sorger att stanna i oföddheten?

Eller finns det trots allt elände i allas liv alltid tillräckligt många gnistor av betagande ljus och skönhet som ur askan glimmar auroralikt och lockar de ofödda att våga språnget ut hit där sorgen och glädjen är siamesiska tvillingar?

Jag är inte trött på livet.

Jag är trött av att det gäckar mig.

Jag är inte sur på livet, bara arg för att det aldrig är ens hälften så bra som reklamen om det.

Jag vet ju att mitt i den dystraste vårdepressionens bottenlösa svartsynstimma borrar sig en snödroppe upp ur jorden. Dundrar en hord hästhovar längs en dikeskant. Exploderar hundratals videkissar mot den käcka sol som aldrig låtsas om att hon varit borta i ett halvår.

Jag vill inte behöva välja att leva.

Vill inte tro att detta 'enten eller' någonsin skall vara lagt i mina egna händer.

Vill leva viss om att det i allt liv finns en dörr öppen mot de osedda världar där det vackraste vi minns blir det vårmode våra liv iklär sig där inne innanför växlingens och förgänglighetens löpande band.

När vi lägger ifrån oss verktygen. kliver ur våra skor, hänger av overallen och tvättar dagens damm från ansiktet för sista gången står någon och räcker oss en handduk från andra sidan.
En ängel, ett bud med den bästa hälsningen av alla. 

Kom hem!  Va? Kom hem?  Å!

Jag visste det, jag visste det!

Det var inte här jag hörde hemma! 

Här har jag bara larvat mig i väntan på mina vingar..