Idag var jag hos farbror Doktorn.
Jag behövde ett alldeles eget friskt friskintyg.

När jag kom in på mottagningen och hade hänvisats till väntrummet, slog jag mig ner där.
Där var det tyst. Tyst men närvaro av människor som bara satt och satt och satt.
Jag tittar runt på väggarna. Runt, runt. En blomtavla, en blomtavla och en till blomtavla. Allt är tyst. Alla är tysta. Sammanpressad såsig tystnad. Sås.
Rummet har inga fönster och belyses upp, av ett gulaktigt sken. Alla ser gula ut.

En gammal man rullas in i rullstol och lämnas där i ett hörn. Han sitter som en påse. En Sackosäck med hål i, där kulorna sakta pyser ut på golvet. Huvudet faller åt sidan. Allt är tyst. Huvudet faller åt andra sidan. Alla vegeterar. Han dör, tänker jag. Jag går och knackar på en dörr och en vitklädd kvinna med åtstramat hår, hämtar den gamle mannen utan ett enda ord.

Mitt namn ropas upp och jag visas in i ett rum. Där sitter Doktorn. Han är grå.  Han sitter hopsjunken framför datorn. Han ser utbränd ut. Glasögonen sitter på nästippen och han plitar snett upp på mig, och sedan på datorn igen. Hans kropp är som en avhuggen halverad nolla.
Jag sätter mig ner. Han är tyst. Jag är tyst. Sedan börjar sakteligen hans trötta frågor, vandra över mattan. Han frågar saker. Saker om mig. Reser sig långsamt, går tungt fram och undersöker mig långsamt, tungt men lätt. Luften är tung. Hans rörelser känns som ett tungt slukande vaddtäcke och luften kan skäras. Suck. En lång utdragen ensam suck, vandrar genom rummet och drar luften ur det, som en luftballong som strandar över Atlanten. Hans suck. Rummet har ett vitt sken.

Han sätter sig framför datorn igen, i det sövande tjocka, i rummet, av tystnad.
Jag känner mig sövd. Tidsstillastående. Jag sitter och stirrar på väggen. Där hänger en anslagstavla.
Jag tittar på den. Den är tre meter lång och en meter bred och på tavlan hänger bara pennor. Pennor och åter pennor. Pennor i alla de färger. Pennor i alla de storlekar. Rad efter rad i något konstigt ordnat mönster. Jag tittar och tittar. Doktorn som fortfarande sitter hopsjunken framför datorn, lyfter inte blicken mot mig utan fortsätter skriva med givandets slöa blick och säger, ”du har inga andra krämpor eller information du vill ge mig”. ”Nää säger jag, jo vänta, jag kan stå på händer”. Doktorn plirar på mig, under glasögonen. ”Hur gammal är du?” säger han. ”Sextio” säger jag. Han suckar. ”Du verkar vara lite, vad ska man säga, lite ”egen”, säger han medan han fortsatt skriver på datorn.

Jag tittar på honom och säger; ”hur många pennor har du på väggen?”
Han tittar upp, rätar på sig, sitter rak i ryggen plötsligt, som en träskärbräda och säger med klar blick och tydlig stämma, ”tjugofemtusensjuhundranittiosju”. Jag bara stirrar. ”Du har en tavla bakom dig också” säger han. Jag vrider på mig och upptäcker en till, likadan anslagstavla, fylld av pennor och åter pennor. ”Hur fäster du fast dem?”, säger jag. De sitter tätt, tätt hopslingrade, som kärlekspar i månsken. Fiskelina. ”De sitter på fiskelina”, säger han och tittar inte upp från datorn. Tystnad.

Besöket avslutas men när jag står i dörren, med mitt friskintyg i handen, säger jag; ”jag ska ta en penna med mig, nästa gång”, om jag kommer tillbaka, en penna från mig till dig”. ”Den vill jag inte ha” säger han. ”Jag samlar bara på pennor med Läkemedelsreklam”. ”Då ska jag smita in i provrummet och sno en penna åt dig där”, säger jag. ”Jag såg en därinne, som gjorde reklam för Lavemang, nyss”. Doktorn tittar på mig och livet spricker ut. Glimten når ögat och munnen spricker upp i ett leende. Han är riktigt söt.
Han lever. Ett stilla ögonblick, där rummet fylls av samförstånd, glädje och liv mellan oss samt även förvåning från min sida. Ett sådant ögonblick då stillhet råder i något speciellt.

Jag går ut i den friska luften och tänker: Egen och han skulle prata om Egen.